Det har länge varit tydligt att bevakningskameror både förebygger brott och underlättar brottsbekämpningen. De administrativa hinder som till exempel Polisen måste ta sig förbi för att sätta upp kameror har också blivit färre på senare tid. Så sent som 1 augusti blev det lättare att använda kamerabevakning på platser med hög brottslighet. Kravet att ansöka om tillstånd i förväg har dock hängt kvar, vilket fortsatt fördröjer processen att sätta upp kameror där de verkligen behövs.
I ett delbetänkande som överlämnats till regeringen föreslås nu att även tillståndskravet ska tas bort för fyra myndigheter: Polisen, Kustbevakningen, Säkerhetspolisen och Tullverket. Det skulle alltså innebära att de kan sätta upp kameror betydligt snabbare och enklare än i dag, vilket är välbehövligt.
Det som talar emot kamerabevakning på offentliga platser är den personliga integriteten, som också måste värnas. Men att kunna upprätthålla lag och ordning, så att människor slipper vara rädda för att vistas ute i sitt eget bostadsområde, måste gå före. Därmed inte sagt att den personliga integriteten ska lämnas vind för våg – den måste upprätthållas så gott det går även utan ett tillståndskrav för kamerabevakning.
Därför är det oroande att delbetänkandet inte föreslår en anmälningsplikt, där Polisen eller de andra myndigheterna måste rapportera varje ny och borttagen kamera till Datainspektionen. Utredaren, hovrättslagman Johan Sjöö, överväger noga en anmälningsplikt, men kommer fram till att den administrativa bördan för myndigheterna skulle bli för stor i förhållande till fördelarna i form av en bättre översikt för Datainspektionen. I stället föreslås att de fyra myndigheterna måste dokumentera en intresseavvägning för varje bevakningskamera, där hänsyn tas till den personliga integriteten.
Utredarens noggranna resonemang kring en eventuell anmälningsplikt – i delbetänkandet presenteras till och med ett förslag på hur en sådan skulle kunna se ut – är vällovligt. Tyvärr landar den ändå i fel slutsats. Det grundläggande problemet med en dokumenterad intresseavvägning i stället för en anmälningsplikt är att Datainspektionen måste be exempelvis Polisen om att få dessa dokument för att en granskning ska kunna genomföras. Det gör det betydligt lättare för Polisen att dölja eventuella fel.
För att allmänhetens förtroende ska bevaras måste utökade befogenheter att bekämpa brott följas av en kontinuerlig och påtaglig granskning, i det här fallet från Datainspektionen. Bara en Polis som har befolkningens förtroende kan tillåtas övervaka den.