I lördags presenterades Sverigedemokraterna som största parti i Svensk väljaropinion som är en sammanvägning av flera partisympatimätningar, som Kantar Sifo gör för Ekot. Sedan mätningens start för tio år sedan är det första gången som SD är störst.
Andra mätningar pekar samtidigt på att Sverige har en av världens mest toleranta och minst främlingsfientliga befolkningar. Svenskarna är i allmänhet förhållandevis positivt inställda till etnisk mångfald, invandring och människor från andra länder. Ändå anser omkring en fjärdedel av befolkningen att det bästa partiet är ett tidigare paria-stämplat missnöjesparti med bruna rötter. Ett parti vars underströmmar av hat och främlingsfientlighet fortfarande bubblar upp till ytan med jämna mellanrum. Ett parti som röstar med Putinvännerna i Europaparlamentet och som vill straffa enskilda journalister med indragen lön eller avsked om de ”är partiska”.
Det är knappast främst hos Sverigedemokraterna som man hittar orsaken till partiets framgångar. För att förklara varför SD blivit störst behöver man granska de andra riksdagspartierna. Hur har de lyckats skapa en omständighet där en fjärdedel av väljarna i ett av världens mest invandringspositiva länder säger sig vilja rösta på SD?
När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så valde de etablerade partierna att hålla ihop och möta SD:s tillväxt med mer generös migrationspolitik. Kanske intalade man sig att man på detta sätta skulle kunna isolera SD och sätta partiets vågmästarställning ur spel. Men i själva verket lämnade man fältet fritt för den enda skiljaktiga rösten i en debatt där många väljare såg en rad motsättningar i de andra partiernas hållning. Detta samtidigt som oförmågan att integrera ett växande antal flyktingar blev ett allt större problem.
Isoleringen utgjorde god jordmån för Sverigedemokraterna, som fick material att lägga till partiets favoritberättelse om sig själv som de etablerade partiernas mobboffer. Partiet fick näring från decemberöverenskommelsen där allianspartierna gav den rödgröna minoriteten befogenhet att besluta över budgetar utan riksdagsmajoritet, just för att undvika att SD skulle få utöva inflytande. Januariöverenskommelsen, där fyra partier utan sakpolitisk och ideologisk gemenskap samarbetar med samma mål, samtidigt som migrationspolitiken gjorts mer generös, har som bekant och demonstrerat skapat rena drivhusklimatet för SD.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna har under de senaste åren alla tagit välbehövliga kliv mot en mer restriktiv migrationspolitik – och det finns egentligen en bred majoritet i riksdagen för en mer återhållsam linje. Men så länge januariöverenskommelsen ligger kvar kommer det att bli svårt att vända utvecklingen.