GÄST. Dåliga vägar beräknas kosta svenska bilägare över 300 miljoner kronor mer i bilreparationer än för fem år sedan, rapporterade SvD nyligen (20/6). Det är en ökning med nästan 50 procent. Det rör sig bland annat om skador på hjulupphängning, vindrutor och däck till följd av exempelvis djupa potthål.
Regeringen har lovat att vägunderhållet ska förbättras. Att orden leder till handling är angeläget, för även om många vägar är bra finns det stora brister på sina håll i landet, i synnerhet i norr. När M Sverige, tidigare Motormännen, presenterade sin vägkvalitetsrapport för 2019 konstaterade de att Norrbotten och Västerbotten har de sämsta vägarna i landet, med störst behov av ökat underhåll.
I debatten ligger fokus ofta på behovet av förbättrat järnvägsunderhåll. Det är viktigt, men det bör inte överskugga behoven i vägtrafiken. De flesta transporter sker trots allt på väg och investeringar i vägunderhåll är samhällsekonomiskt effektiva. Dåliga vägar leder till ökade kostnader för bilister och obekvämare resor, men framför allt är det en trygghetsfråga. Det finns ett starkt samband mellan ojämna vägar och försämrad trafiksäkerhet. Ojämna vägar leder självklart till fler singelolyckor.
Att vägunderhållet dessutom är särskilt underfinansierat på landsbygden kommer knappast som någon överraskning. Att de mest trafikerade vägarna prioriteras först är inte konstigt, men om hela landet ska hålla ihop måste man kunna resa säkert och effektivt i hela riket. Annars kommer möjlighet att leva och arbeta utanför de större städerna att påverkas ytterligare. Att sänka hastigheterna snarare än att reparera de dåliga vägarna kan inte vara en långsiktig lösning när arbetsmarknadsregionerna ska växa.
Inom överskådlig framtid kommer det även fortsatt finnas ett behov av vägtrafik. Och ju längre tid skadade vägar lämnas utan åtgärd, desto högre blir dessutom statens driftskostnader. Därför måste mer pengar skjutas till så att standarden kan upprätthållas och förbättras. Annars kommer både skadorna och kostnaderna öka.