Bostadsbristen är en myt. Det var den, något kontroversiella slutsats som framfördes i en nyligen publicerad rapport från Nordea.
Vadå myt? Sveriges befolkning har ju ökat kraftigt de senaste åren. Dessutom vet vi hur svårt det är för många studenter och unga att hitta en första lägenhet. Företagen har svårt att anställa när det inte finns lediga bostäder på orter där jobben finns.
Jovisst. Rapporten förnekar inte att det i vissa särskilt attraktiva regioner kan finnas en brist på bostäder. Befolkningen har ökat snabbare än bostadsbyggandet under de senaste åren, men det omvända förhållandet rådde under decennier dessförinnan.
Huvudpoängen är dock att bostadsbrist inte kan mätas eller förutspås på ett enkelt sätt. Hur befolkningen utvecklas beror på omvärldsfaktorer som är svåra att förutse. Hur många bostäder som behövs beror också på hur många som bor i varje hushåll.
Den verkliga efterfrågan på bostäder är, precis som Nordeas analytiker pekar på, kopplad till betalningsvilja. Om jag går ut på gatan och hittar ett gäng 19-åringar som alla säger att de skulle vilja ha en egen lägenhet är det inte detsamma som att de faktiskt har möjlighet (och vilja) att betala för vad det skulle kosta. Kanske föredrar de att bo hemma hos föräldrarna något år till och spara en del pengar.
Det går helt enkelt inte att säga att si eller så många bostäder kommer att ”behövas” om fem, tio eller tjugo år. Ändå är det precis det politiker gör hela tiden.
I Luleå har till exempel kommunledningen lovat att det ska byggas 1500 nya bostäder under innevarande mandatperiod. Luleå är som bekant en socialdemokratiskt styrd kommun. Men bostadslöften är inte en fråga om partifärg. På riksnivå lovade Allianspartierna inför senaste valet 150 000 nya bostäder i landet. Socialdemokraterna bjöd över och utlovade att det ska byggas 250 000 nya bostäder fram till 2020.
Tyvärr är det att börja i helt fel ände. Istället för att göra vidlyftiga löften, ibland med tillhörande subventioner, som riskerar att leda till att man plötsligt står med tomma bostäder – ja, det har hänt förr – så borde man fundera över vilka hinder som finns mot att fler bostäder byggs eller utnyttjas bättre. Politikernas uppgift borde vara att göra kommunal mark tillgänglig för bostäder, att ta bort tramsiga regler som gör byggande dyrare och att avreglera hyresmarknaden. Då kommer det där med tillgång och efterfrågan att skötas precis som på andra fungerande marknader. Bostadsbrist blir ett lika okänt begrepp som bilbrist.