De senaste åren har varit oerhört tuffa för Sveriges mjölkbönder. 2011 fanns det i genomsnitt 5 341 stycken mjölkgårdar i hela landet. I september förra året hade antalet sjunkit till 3 903, en minskning med nästan 27 procent. Bakom statistiken döljer sig människor av kött och blod. Gårdar som gått i arv i generationer har fått säljas och livsdrömmar krossats.
Höga skatter på arbete och diesel, förbud mot bland annat GMO-foder och krångliga regler gör att det är väldigt svårt, om ens möjligt, att gå med vinst som mjölkbonde. I stället för subventioner och riktade mjölkstöd, som endast kan lindra krisen på kort sikt, måste regeringen ta ett helhetsgrepp om villkoren för svenskt jordbruk ska bli bättre. Då måste skatterna sänkas och reglerna bli färre.
Trots de allt annat än upplyftande utsikterna sliter tusentals jordbrukare vidare. Att avsluta sitt värv som bonde är inte som att sluta på vilket annat jobb som helst. Det är en hel livsstil där värdet av att vara sin egen värderas högt. Dessutom går både yrket och gårdarna ofta i arv. Det ska mycket till innan en bonde bryter med den plats som han eller hon växt upp i.
Men mjölkgårdarna måste inte bara kämpa mot höga skatter och regleringar. I framförallt storstäderna har det satts en onyanserad bild av att mjölk är skadligt för miljön, då kossor ger upphov till metangaser. Ett tecken i tiden är att konsumtionen av vegetabiliska drycker på till exempel havre och soja ökat med 44 procent på tre år (SVT 19/7). Företagen bakom produkterna är dessutom väldigt duktiga på att framställa sig som det moraliska alternativet, som att kossor och mjölk vore något onaturligt och fel.
Vad som inte lyfts fram i debatten är att svenska kossor är avgörande för den biologiska mångfalden. Svenska kor på grönbete håller våra landskap öppna och ängarna är boplats åt både sällsynta växter och insekter.
Tyvärr kommer Sveriges åkerareal av ängs- och betesmark bli ännu mindre i takt med att mjölkgårdarna försvinner. Det visar hur missriktad den urbana elitens omsorg om miljön blir när kontakten med landsbygden försvinner. Samma sak gäller för debatten om ekologisk mat, som i storstäderna i princip alltid förutsätts vara bättre för miljön, när det i själva verket är långt ifrån någon självklarhet.
Så alla som vill att öppna landskap ska vara mer än en evig sommarplåga kan med gott samvete släcka törsten med ett stort glas mjölk. Det är helt naturligt.