Det var en nyttig historia och förtjänar att berättas. Sverige är ett land med stora möjligheter för alla som lever här, men ändå låter det ofta som att motsatsen vore sann.
Efter att programmet hade sänts publicerade kulturredaktionerna på landets största tidningar ordentliga sågningar av Teodorescu och hennes insats. Viola Bao avslutar sin långa sågning i Svenska Dagbladet med att hävda att Teodorescu har målat upp en ”en sorglig vision av ett Sverige där bara duktighet, tacksamhet och absolut inordning kan förtjäna invandraren en plats i landet” (27/7).
Kritiken är tvådelad. Dels har flera upprörts över att Teodorescu är politisk, trots att Sveriges radio har sagt att Sommar i P1 inte är ett politiskt program. Var den upprördheten fanns tidigare när åtskilliga vänsterprofiler i samma program har pratat av sig är oklart och pekar på hycklandet i kritiken. Detta blir inte mindre flagrant av att åtskilliga program i SR sänder vänsteråsikter året om. Programmet Tankesmedjan i P3 uppmanade exempelvis tidigare i år Alice Teodorescu att ”inte vara en husblatte”.
Det finns en föreställning inom den identitetspolitiska vänstern att invandrare måste vara vänster, det ska så att säga komma naturligt i och med själva födelseplatsen. Att Teodorescu, som är född i Rumänien, ser sig själv, och alla andra, som förmögna att ta hand om sina egna liv, blir därmed ett bevis på att hon har förrått kampen och går någon annans ärenden. Den andra delen av kritiken handlar om Teodorescus upplyftande av den duktiga flickan, i själva verket den duktiga människan. Detta rör nämligen vid en synnerligen öm punkt för denna postmoderna, strukturella del av vänstern.
Människors ambitioner och ansträngningar kan nämligen inte tas ifrån dem. Man kan försöka se till att de inte uppstår, förslagsvis genom att inpränta ett budskap om att man är fast i ett strukturellt förtryck som man inte kan ta sig ur. Har de väl rotat sig i en människas medvetande kan dock ingen annan ta dem ifrån den.
Det låter kanske inte som ett problem, strävan och flit torde väl vara dygder – något att sträva efter snarare än rädas. Men för den grupp som har satt absolut jämlikhet som enda mål finns insikten att det bara finns ett sätt att nå detta mål: Ingen kan ha någonting, veta någonting eller kunna någonting. Först då kommer alla att vara exakt lika. Ambition och kämpaglöd blir då oacceptabla hot mot visionen/dystopin. Det är det enda de inte kan rå på.
Teodorescus budskap är att alla kan om de vill. Det förtjänar att berättas, om så enbart för att det är sant.