Visst är det insidan som är viktigast. Men det går inte att komma ifrån att det också finns mycket att säga för utsidans vikt. Förståelsen för detta förefaller att vara på tillbakagång, möjligen på grund av den mångfald av sätt att manifestera sin personlighet som numera inte bara är möjliga utan även legio.
Aftonbladet rapporterade nyligen om en ung kvinna i 20-års åldern. Efter en rekryteringsprocess för en tjänst på flygbolaget SAS valde hon bort den möjligheten och anser sig nu diskriminerad. Anledningen är att hon inte kan tänka sig att arbeta utan slöja och att SAS har en policy om att personalen inte ska uppvisa synliga religiösa symboler.
I grunden finns en nylig EU-dom som förkunnade att företag som har en neutral policy om religiösa symboler inte därigenom diskriminerar sina anställda. Detta torde inte vara chockerande för någon. Det är på inget sätt anmärkningsvärt att en arbetsgivare, som har ansvaret för såväl arbetsmiljö som kundernas upplevelse, kan välja att hindra användandet av religiösa symboler. Det ansåg dock inte den unga kvinnan i reportaget som ”känner att det här är jättediskriminerande”. Ett uttryck som stundtals känns så representativt för den nuvarande ungdomsgenerationen att de gemensamt skulle kunna tatuera in det.
Tatueringar och piercingar och andra tänkbara kroppsutsmyckningar faller också in under detta. Med något års mellanrum tenderar kvällstidningarna att rapportera om någon med kroppen full av tatueringar. Dessa får sedan uttala sig om huruvida de övervägt att tatuera även ögonvitorna samt om hur svårt det är att få jobb när man har försett hela sitt ansikte med målningar. Inte sällan har artikeln föranletts av vederbörande har nekats ett jobb i ett serviceyrke.
Att det skulle finnas en poäng i ett städat och välvårdat yttre i vissa arbeten är inget som tenderar att diskuteras i sammanhanget. Det är inte en fråga om skönhet eller estetik, det är heller inte ett omdöme kring personens karaktär i allmänhet – man kan givetvis vara underbar även om ansiktet är fullt av ringar eller om man bär slöja. Det handlar helt enkelt om prioriteringar och vanligt hederligt gott uppförande. Allting passar sig inte i alla situationer.
Det är många som dagligen täcker tatueringar under en skjorta för att vara presentabla, och i någon mening också neutrala, i de många möten som sker i deras yrke. Om de så är croupiers på ett casino eller bankanalytiker. Många bär sitt kors tätt intill kroppen på arbetstid.
Det kan måhända tyckas självklart att den som vill smälta in i var situation gör bäst i att inte lägga ned sin själ eller kanske snarare sin kropp i att sticka ut. Vare sig det sker med väldigt iögonfallande kläder eller kroppsutsmyckningar bör man vara medveten om att man därmed diskvalificerar sig för en del situationer.
Det har inget med diskriminering att göra.