Vad innebär det för kulturen att vara fri?
– Det finns olika typer av frihet. Den konstnärliga friheten som går ut på att din frihet att uttrycka dig inte inskränks. Att du har yttrandefrihet, tryckfrihet och den sortens frihet. Men för att kunna utöva kultur behöver du tid och utrymme och för att få det behöver du pengar.
– Generellt genom historien har det varit makthavare, furstar, kyrkan och kungamakten som har suttit på resurserna och då har naturligtvis kulturutövarna varit knutna till maktens institutioner. Men i och med marknadsekonomin uppstod en möjlighet för kulturutövare att skaffa sig inkomster på annat sätt, till exempel genom att sälja böcker till en bredare publik och då uppstod en konkurrens mellan olika finansieringskällor som skapade en konstnärlig frihet som är unik i konsthistorien.
– Medan statlig kulturpolitik som den har utvecklats under 1900-talet kan vara ett komplement som bidrar till att öka den friheten, men ofta blir det en monopolsituation där olika konstnärliga sektorer blir ensidigt beroende av det offentliga. Då inskränks friheten istället.
Du skriver i boken hur vi är fångade mellan en postmodern vänster och en postmodern höger. Vad ska vi göra om vi vill ha en kulturpolitik som värnar bildning och estetik över marknadsekonomiska värden och politisk propaganda?
– Det behövs en mångfald av institutioner som får verka över lång tid. Och det måste vara institutioner som är oberoende av politiska trender. Flera av de kungliga akademierna har lyckats stå sig starka, trots de många konjunktursvängningarna, just för att de är konstruerade så att de inte med enkelhet kan styras utifrån.
– Stiftelseformen är otroligt värdefull för att få fria och oberoende institutioner. Det behövs också fler och olika sorters finansieringskällor så att det skapas en större institutionell konkurrens, gärna med pengar från exempelvis näringslivet som kommer in från ett lite annat håll. Då menar jag inte att näringslivet ska gå in för att politisera kulturen för det vore lika fasansfullt om det görs från ett borgerligt håll.
Institutionell konkurrens alltså. Räcker det verkligen?
– Nej, det behöver också tillsättas andra typer av människor i styrelserna för de offentliga institutionerna. Sådana som inte är politiska aktivister själva. Dessutom måste man avskaffa de här politiserade styrmedlen. Att kulturbidrag tenderar att beviljas till projekt som har en politisk agenda, oavsett om det handlar om att främja mångfald eller att motverka främlingsfientlighet eller sexism eller vad det nu är. Det är jättebra att det görs men det kanske inte är det som är kulturpolitikens syfte. Det finns andra sätt att göra det på.
Vad hoppas du uppnå med den här boken?
– Allra helst en insikt om att den här kulturpolitiken som förs i dag och som har förts sedan 1970-talet inte är en självklarhet. Det behöver inte se ut så här. Det finns många andra sätt att organisera den på.