Nationalismen stod högt i kurs när partiledarna höll sina tal i Almedalen nyligen. Svenska intressen ska värnas, likaså svenska värderingar. Särskilt moderatledaren Anna Kinberg Batra uppehöll sig kring rikets värderingar och att de måste skyddas.
Det dröjde inte länge innan en massiv kritikstorm tornade upp sig. Det finns inga svenska värderingar, var kontentan av kritiken. Värderingar delas inte av alla i landet, och de finns heller inte exklusivt i Sverige och är därför inte svenska.
Det får sägas vara en sällsynt bakbunden intellektuell övning som ligger bakom kritiken, även för svensk debatt. Att det skulle krävas att en värdering omfattas av var och en utan undantag samt inte finns någon annanstans på jorden för kunna tala om svenska värderingar är en bisarr tanke.
Det räcker med en snabb titt på World Values Survey för att se att det visst finns svenska värderingar. Sverige står ut i undersökningen och framstår snarast som en extrem enklav. Vi värderar individens oberoende och jämlikhet samt vår jämställdhet och sekularism enormt högt.
Självfallet går det att tala om svenska värderingar. Sådana som är särskilt viktiga för det stora flertalet av oss. Det är inga eviga konstruktioner. Värderingar förändras. Längre tillbaka i historien såg de väsentligt annorlunda ut än i dag och med all sannolikhet kommer de att förändras också i framtiden. Tanken att våra ättlingar om 300 år kommer att tycka att vi var fränt moderna är mer hallucination än önsketänkande.
Men våra värderingar är inte av naturen givna. De är ett direkt utflöde av vår kultur, varför det egentligen vore adekvat att snarare än svenska värderingar tala om värnandet av den svenska kulturen. Vår kultur är resultatet av vårt kollektiva agerande över lång tid. Den är något vi har byggt upp tillsammans med våra förfäder och för vidare till våra barn. Allt genom att interagera med varandra, genom att skapa, arbeta hårt och bete sig mot varandra såsom vi önskar att vi själva blir behandlade har vi gemensamt skapat normer.
Det är inget märkligt inblandat i det, inget exkluderande heller. Tvärtom hjälper en medvetenhet om dessa saker nyanlända att förstå och orientera sig i sitt nya hemland.
Vi kan antingen välja att stå för och vara tydliga med våra värderingar och att vi inte accepterar stora avsteg från vissa grundläggande principer, eller så kan vi förtrycka våra värderingar och vår kultur och säga att alla kulturer och konsekvenser av dem är lika mycket värda. Inget alternativ är nödvändigtvis enkelt, men väljer vi det senare lär vi också få lov att acceptera enklaver där kvinnor har mycket mindre frihet än män, där homosexualitet inte accepteras alls och där hederskultur är norm.
Är det verkligen värt det bara för att låtsas som att det inte finns svenska värderingar?