Nära havet vill jag bo, sjunger Ulf Lundell i ”Öppna landskap”. Och svensken verkar hålla med. Fastigheter med sjöläge betalas för det mesta betydligt högre än jämförbara objekt utan sjöglitter, vilket har sin förklaring. Genom strandskyddet är byggandet längs med havs-, insjö och älvstränder hårt reglerat.
Rivet efter sjötomter har även gjort att upphävt eller mildrat strandskydd har blivit föremål för en politisk mytbildning. Det hörs ofta att om det bara gick att bygga mer vid sjön så skulle många landsbygder få ökad inflyttning.
Den senaste i raden att torgföra budskapet är Sveriges kommuner och landsting, SKL, som i ett aktuellt remissvar till regeringen har föreslagit ändringar av lagen. I tidningen Dagens Samhälle (20/11) skriver SKL:s ordförande Lena Micko (S): ”Under 2009 och 2010 infördes lättnader i strandskyddet som skulle underlätta landsbygdens utveckling. Men effekten uteblev.”
Säkerligen har SKL en poäng i att lagen åter bör ses över. Strandskyddet hämmar en del kommuners utveckling och reglerna är väl hårda.
Men om ett uppluckrat strandskydd är en sådan mirakelkur, särskilt för lands- och glesbygdskommuner, varför finns det ens kvar? Dels för att mål kring friluftsliv och miljö hindrar en större förändring. Dels för att den tilltro som sätts till ändrad lagstiftning är överdriven. Att de lättnader som genomfördes av strandskyddet under år 2009 och 2010 inte har fått de förväntade effekterna kanske till viss nivå kan bero på att förväntningarna är för högt satta.
Problemet för majoriteten av landets kommuner är i grunden inte heller att det saknas spektakulära boendemiljöer. Gles- och landsbygden överges inte främst för att det är svårt att bygga vid strandkanten utan för att städerna lockar många ungdomar samtidigt som kommunala och privata servicefunktioner sakta men säkert försvinner. Att mataffären, postkontoret, banken, skolan och ålderdomshemmet på många orter har slagit igen lär vara besvärligare än strandskyddet. Krångliga kommunikationer är en annan faktor.
De politiker som sätter sin fulla tilltro till att den negativa utvecklingen i en del områden skulle vara möjliga att vända genom ändrat strandskydd försöker på sätt och vis fly sitt eget ansvar. Av uppenbara skäl är det enklare att skylla på strandskyddet än att spåra delar av ansvaret till kommunhuset och samhällstrender som inte går att styra.
Samtidigt vore det välkommet om strandskyddet ses över av principiella skäl – varför ska landets många stränder skyddas i en sådan utsträckning? Däremot bör inte effekterna av ändrade regler överdrivas.