Den moderate riksdagsledamoten Michael Svensson har fått ersättning för resor med egen bil som han av allt att döma aldrig har gjort. Det avslöjar Aftonbladet (21/8) efter att ha granskat riksdagsledamöternas reseräkningar.
Svensson har totalt fått ut 378 000 kronor i bilersättning under mandatperioden, varav 15 000 för sträckor han rapporterat in på datum då han enligt sin egen Facebooksida varit någon helt annan stans. Han har dessutom låtit bli att göra avdrag för boende under Almedalsveckan då hans flickvän bott i samma lägenhet.
Svensson själv förnekar inte felaktigheterna utan hänvisar till slarv och försäkrar att han ska rätta till felen. Vad som egentligen har skett, och vilka eventuella rättsliga påföljder agerandet ska få, bör en åklagare avgöra.
Oavsett om det handlar om rena lögner eller slarv är sådant beteende inte acceptabelt från en riksdagsledamot, som förvaltar både skattepengar och väljarnas förtroende. Därför är det viktigt att medierna granskar sådana här situationer och ger dem uppmärksamheten de förtjänar.
Även om de allra flesta riksdagsledamöter sköter sina ersättningar utan problem är det uppenbart att ett nytt system för arvodet kan vara på sin plats. Ledamöternas ställning är på många sätt speciell och deras egentliga arbetsgivare är väljarna vars förtroende de förvaltar. Resor till hemorten är således viktiga för att kontakten med det egna distriktet ska bibehållas och för att riksdagen faktiskt ska representera hela landet.
Att ge ledamöterna mer ansvar för sitt eget arvode kan vara ett sätt att förhindra felaktiga ersättningar och samtidigt strama åt väljarnas tyglar. Anpassat efter hur långt från riksdagen en ledamot bor skulle denne kunna få en penningpåse för hela sin kanslikostnad att förvalta som han eller hon vill. Extra kostnader för fler resor kan på så vis kompenseras med lägre lön eller att andra utgifter dras in. Om väljarna inte tycker att arvodet fördelats på ett rimligt sätt kan ledamoten inte heller räkna med att få sitta kvar i riksdagen.
Detta betonar också vikten av att inte bara överväga parti inför riksdagsvalet, utan också person. Har kandidaten som står överst på listan, eller som du väljer att kryssa, gjort sig förtjänt av förtroendet?
Det behöver inte bara handla om felaktiga ersättningar, utan också om ledamöter som av allt att döma struntar i sitt uppdrag eller råkar rösta fel vid voteringar. Förutsatt att medierna rapporterar vad som sker kan väljarna bestämma vad som är acceptabelt och vad som inte är det.