Äntligen! Det utbrast Dala-Demokratens Göran Greider på ledarplats över att den rödgröna regeringen avser slopa överskottsmålet. Många av oss andra såg färre anledningar att jubla.
Överskottsmålet, vilket innebär att det finansiella sparandet i den offentliga sektorn över en konjunkturcykel i genomsnitt ska uppgå till 1 procent av BNP, infördes efter 1990-talskrisen för att bygga upp en buffert att ta av vid sämre ekonomiska tider.
Missar man målet så är det förstås enklare att flytta mållinjen än att se över sin egen insats. Särskilt sportsligt är det dock inte.
Finanspolitiska ramverk är inte huggna i sten. Det kan i olika tider finnas skäl att se över regelverk och målsättningar. Det stämmer också att den förra regeringen inte nådde målet. Att alliansregeringen hanterade en av vår tids största finanskriser tycks för den nya regeringen dock vara en parentes.
Anledningen att oroas över att den rödgröna regeringen nu tummar på ramarna är att det öppnar för en oansvarig ekonomisk politik. Är regeringen, för att tala med Magdalena Andersson, alls intresserad av att se till att det inte är tomt i ladorna vid nästa nedgång i ekonomin? Finansminstern håller än så länge kvar i retoriken hon knyckt av sin företrädare om att reformer ska finansieras krona för krona. Förhoppningsvis är det inte bara ett så kallat ”ingångsvärde” som kan överges likt överskottsmålet, vid påtryckningar från, säg LO.
LO:s chefsekonom Ola Pettersson skriver tillsammans med två kollegor på SvD: debattsida (10/3) att krona för krona-principen riskerar att ”fördunkla” framtidsutsikterna för svensk ekonomi. I stället vill LO-ekonomerna se offentliga satsningar, såsom stöd till produktion av hyresrätter, och ger finansministern ett råd som närmast bör ses som ett politikens svar på snabba sms-lån: ”Lösningen är att införa utgiftsreformerna vid ett tillfälle och finansieringen i form av skattehöjningar vid ett senare tillfälle.”
Spendera nu. Låt framtida skattebetalarna stå för notan. Öppningen för att överge överskottsmålet öppnar för den sortens spenderarpolitik, trots att vad som behövs är strukturella reformer och regellättnader på bland annat bostads- och arbetsmarknaden.
”Jag tycker inte man som finansminister kan prata om att hålla sig till ett mål men sedan agera precis tvärtom och låna till stora skattesänkningar”, försvarade Magdalena Andersson viljan att slopa överskottsmålet i Agenda. Ingenting talar dock för att en bättre strategi vore att först överge ett mål som syftar till att klara kriser och, som LO och S-skribenter påhejar, i stället låna till stora skattehöjningar.