Sverige har en demokratiminister som anklagar Moderaterna för att bidra till demokratins avskaffande. En demokratiminister som anser att Nazityskland och förintelsen är relevanta kopplingar för att beskriva M-ledaren Ulf Kristerssons samtal med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. En demokratiminister som sprider fördummande anklagelser som gör det omöjligt för sina meningsmotståndare att respektera henne.
Strax efter att kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) hetsat mot Moderaterna på Facebook (5/2) attackerade för övrigt högst verkliga nazister från Nordiska motståndsrörelsen ett fackeltåg för medmänsklighet i Horred utanför Borås.
Det demokratiministern vräkte ur sig är dessvärre inte unikt. Tonen från regeringspartierna har egentligen varit densamma sedan januariöverenskommelsen (Jöken) ingicks med Centerpartiet och Liberalerna.
Ett exempel av många är ett inlägg på Twitter (12/1) där dåvarande socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) varnade för att den “öppna demokratin står på spel” om en borgerlig regering skulle bildas. Ett annat är en intervju i Svenska Dagbladet (11/2) där statsminister Stefan Löfven (S) påstod att Sverige med Jöken nu kan “stå upp för ett samhälle med fria medier och oberoende rättsväsende, själva grunden för den liberala demokratin.”
Det är alltså så man från början valt att beskriva följderna om Kristersson blivit statsminister och prövat sin politik i Sveriges riksdag. Som ett angrepp på den liberala demokratin. Det är mycket grova anklagelser.
Januariöverenskommelsen var en förutsättning för att Socialdemokraterna skulle kunna klamra sig kvar vid makten efter ett katastrofalt valresultat. Men det politiska innehållet, bland annat gällande arbetsrätten, skatterna och bostadsmarknaden, strider mot allt som S traditionellt har stått för.
Genom att systematiskt beskriva alternativet som ett hot mot demokratin försöker regeringen framställa Jöken som en nödvändighet. Så man förråar den politiska debatten för att värja sig mot intern kritik, bland annat från LO och S-föreningen Reformisterna, vars politiska program på centrala punkter går tvärt emot regeringens.
Att S svartmålar och grovt förvanskar avsikterna hos sina politiska motståndare är förvisso inget nytt – när man hävdar att andra partier inte bara har fel utan faktiskt vill vanligt folk illa. Den retoriken har drabbat alla borgerliga partier. Det mest förvånande är att Centerpartiet och Liberalerna nu är med och legitimerar nya övertramp.