Ett nytt brott väntas röstas igenom i riksdagen den 15 november. Det handlar om olaga integritetsintrång och gäller spridande av någons privata uppgifter som är ämnade att skada denna, till exempel en bild som visar personen naken.
Sådana handlingar kan i nuläget klassas som förtal, men då måste bilden framställa personen som klandervärd. Olaga integritetsintrång handlar alltså om motivet, både på och bakom bilden, och den som döms kan få böter eller upp till ett års fängelse.
Men en ny brottsrubricering kommer antagligen att innebära en förändring på pappret, i stor utsträckning – hur rimligt införandet av olaga integritetsintrång än må vara. Sett till polisens kapacitet i nuläget kommer den troligen inte att kunna utreda ännu en typ av brott. Särskilt eftersom olaga integritetsintrång knappast går före misshandel, våldtäkt och mord i den allt längre kön.
Samtidigt reser statsminister Stefan Löfven (S) i tre dagar, 8–10 november, runt i landet för att besöka bland annat poliser och kriminalvårdare. Han börjar i Västra Götaland för att sedan åka till Uppsalatrakten och sist till Karlskoga och Kumla. Löfven ska delta i möten och diskutera hur offentliga platser kan bli tryggare.
Att Löfven ska resa omkring och diskutera åtgärder för att trygga offentliga platser ger intrycket att Polisens behov för detta är oklart. Så är dock inte fallet, och har inte varit på länge. Därför kommer det uppenbara huvudämnet på dessa möten sannolikt att vara att Polisen behöver mer pengar och högre löner till de anställda, för att motverka polisbristen.
Regeringen framhåller gärna att den gör den största satsningen på polisen på mycket länge. Men dels är det beroende av hur man väljer att räkna på saken, dels helt ovidkommande. Tryggheten är inte vad regeringen prioriterar i sin valfläskbudget. Höjningen av barnbidraget med 200 kronor är en dyrare reform än den totala anslagsökningen för både Försvaret och Polisen. Tillskottet är heller inte ämnat att åtgärda att så många poliser byter yrke, oftast på grund av den låga lönen.
Satsningen är långt ifrån tillräcklig, och regeringen bör därför inte slå sig för bröstet innan polisens behov är mötta. Fördelen med att Löfven åker på turné för att prata med poliser är möjligen att de anställdas situation kan framföras direkt, utan en ineffektiv ledning som mellanhand.
Frågan är inte vad som huvudsakligen behövs för att bekämpa brott, utan vad som krävs för att regeringen ska ge efter och möta behoven.