Det är mindre än en månad kvar till valet till Europaparlamentet den 25 maj. I och med att valrörelsen nu drar igång i högre grad behöver de olika alternativen synliggöras mer.
Mot bakgrund av att valdeltagandet brukar vara lågt består en stor del av valrörelsen i att motivera väljarna att överhuvudtaget gå och rösta. Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström (FP) formulerade skälet i en kommentar till Sveriges Radio nyligen: ”Om man inte röstar betyder det att man inte bryr sig. Då låter man någon annan bestämma i fem års tid.”
Det är genom val man som medborgare i en representativ demokrati har möjlighet att utkräva ansvar av politikerna. Mer än hälften av all lagstiftning som Sveriges riksdag behandlar har sitt ursprung i EU. Möjligen är det just känslan av att makten flyttar längre bort som föder tanken om att det inte skulle spela någon roll, och att det bästa vore om Sverige lämnade EU. Denna tanke bygger dock på den vanliga sammanblandningen av EU som plattform och den politik som där förs. Som Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) brukar poängtera är det inte samarbetet mellan länder i sig, utan den politik som drivs av vissa partier som är problemet.
Därför spelar det roll om det är moderater, socialdemokrater eller andra som tar plats i parlamentet. Socialdemokraterna, som säger sig värna den svenska modellen på arbetsmarknaden, har i Europaparlamentet bland annat verkat för mer gemensam arbetsmarknadslagstiftning. Miljöpartiet har i sin tur agerat för att EU ska få egen beskattningsrätt. Sådan politik ger EU mer makt och inte mindre.
Allt som är bra med EU är gratis och allt som är dåligt kostar hur mycket som helst, brukar Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) säga. I den ekonomiska krisens spår är det lätt att glömma bort allt det som är bra med EU: en garant för fred och demokrati, utveckling och tillväxt. I forskningsinstitutet Ratios nya antologi ”Vilket EU vill vi ha?” presenteras bland annat att den svenska utrikeshandeln nästan har fördubblats tack vare medlemskapet i EU och den ökade öppenheten som det innebär.
I synnerhet öppenheten kan knappast tas för given när EU-skeptiska och protektionistiska partier riskerar att röstas fram och få mer inflytande i Europaparlamentet. I en säkerhetspolitiskt och ekonomiskt orolig tid är det väl värt att som väljare fundera över vilken politik dessa i själva verket skulle föra – bortom slagvänliga ord. Knappast får de något mandat att väl på plats i parlamentet styra Sveriges nationella beslut om medlemskap, utan riskerar enbart att försvaga allt det som är bra med EU.