Lenita Ericson får ett svårt uppdrag. Luleå kommuns ekonomi har stegvis gröpts utav kostnadsökningar man inte tagit kontroll över. Då har det inte hjälpt att engångsintäkter från fastighetsförsäljningar och tillfälliga statsbidrag har stigit.
Framöver behövs det ett beslutsamt och kompetent ledarskap som med tuffa beslut klarar att vända en utveckling som är ohållbar.
Har hon förutsättningar att lyckas i rollen som kommunstyrelsens ordförande? Det ska inte på förhand helt uteslutas att hon har den fasta hand som tidigare saknats, men allt återstår att bevisa. Det beror mindre på eventuella personliga tillkortakommanden, än på läget i det parti som Lenita Ericson representerar.
Socialdemokraterna i Luleå gick 2018 till val på ett uppseendeväckande andefattigt program på tre sidor med rubriken Framtid Luleå – ökad trygghet, bättre välfärd och fler jobb. Vad man lyckades häva ur sig där var till övervägande del ett antal generella omtänksamheter. De tycktes över huvud taget inte söka förnyat förtroende för någon politik.
Socialdemokraterna i Luleå skriver i valprogrammet att ”vi är lyhörda för landsbygdens initiativ”, ”ett bra samarbete med civilsamhället ska bli ännu bättre”, ”alla elever ska gå ut skolan med godkända resultat” och ”Sverige är fortfarande inte jämställt, det ska vi ändra på!”. Socialdemokraterna vill ”mer med resultatinriktad facklig politisk samverkan – mer fokus på jämlikhet” och ”Luleåborna ska känna sig trygga”.
Hur då? Vad är det den politiska makten ska göra för att uppfylla allt detta? Och hur ska det betalas?
Det var tunnsått med sakupplysningar om åtgärder, finansiering eller metoder för att uppnå vad man vill. Kanske var tanken att luleåborna själva skulle fylla i de tomma raderna i valprogrammet med sina egna föreställningar och önskningar.
Socialdemokraterna framställde sig inför valet som alla goda gåvors givare. På detta sätt skapades förväntningar som nu står i skarp kontrast till allvaret i Luleå kommuns utsatta ekonomiska läge. Det är just den sortens politisk kommunikation som föder politikerförakt.
Vilhelm Moberg skrev 1953 att Socialdemokraterna var ett idéparti med två idéer: Att ta makten och att behålla den. En beskrivning som Socialdemokraterna i Luleå i hög grad lever upp till. Socialdemokraterna verkar egentligen inte veta så mycket om vart de vill och vad de vill göra med makten. De vet bara att de ska ha den i varje läge.