Nyligen 97 år fyllda är världsdirigenten Herbert Blomstedt fortfarande aktiv och efterfrågad av de främsta symfoniorkestrarna. När jag såg honom i Stockholms konserthus för snart två år sedan var han helt enastående. Den 6 augusti kan man för övrigt höra honom sommarprata i P1.
Det finns gott om gamla dirigenter, men det är långt ifrån självklart att vara så vital och alert som Blomstedt. Även om man är snabb i tanken kan försämrad motorik, syn eller hörsel ställa till det. Men många gånger kompenseras det av en enorm erfarenhet och kompetens.
I en föreställning av Parsifal som jag medverkade i på Kungliga Operan, tappade den legendariske men åldrade dirigenten Silvio Varviso bort sig och fick börja om. Det var naturligtvis förargligt, men i övrigt skapade han från orkesterdiket en sådan magi att det var värt priset.
Och när jag sjöng med körnestorn Eric Ericson i slutet av hans karriär, var det tydligt att hans musikalitet var intakt men att åldern begränsade hans förmåga att dirigera. Det löste sig dock genom att sångarna var vana att följa honom och att han under så lång tid förmedlat konstnärliga idéer som kören kunde förvalta.
Om det finns en stark och trygg ensemble, kan en dirigent leda och inspirera i vetskapen att ett eventuellt fall blir en mjuklandning. Konstmusiken må vara färgad av 1800-talets genikult där dirigenten upphöjs till en halvgud, men sanningen är att varje dirigent är beroende av att sångare och musiker vill att konserten ska bli en framgång.
Givetvis kan man komma till en punkt där det är dags för en dirigent att lämna rampljuset och på samma sätt är det inom politiken. Den senaste tiden har det talats mycket om den amerikanske presidenten, 81-årige Joe Bidens kognitiva förmågor. Och det är naturligtvis inte oviktigt huruvida världens mäktigaste man är klar i huvudet.
Men är det något som politiken kan lära från musikvärlden så är det värdet av lagarbete. Det stora problemet i sammanhanget är kanske inte Joe Bidens skröplighet, utan att den amerikanska konstitutionen gett så mycket makt till en person.
En dirigent har också stor makt, men bara till dess att musikerna tappar respekten och inte längre vill följa. Hade Joe Biden varit dirigent skulle han ha fått kliva åt sidan när tiden var inne och vi hade inte behövt oroa oss, men det är skillnad mellan att stå på pulten och att sitta i det ovala rummet.