Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
VARFÖR tänker man inte på den enskilde människans bästa i första hand? I kommuner och landsting har man ibland alldeles för svårt att kika upp från regelsystemen och se på personen som behöver hjälp eller vård. Jag har skrivit alltför många gånger under de senaste åren om folk som fastnat på sjukhus där de inte vill vara eller personer som anvisats till andra boenden än hemmen trots att de skulle kunna klara sig med lite hjälp. <BR><SPAN class=mr>Ändrade sig tvärt <BR></SPAN>I Valvträsk i Boden bor 98-årige Georg Sundström. Och hans anhöriga har fått strida för att han ska få bo kvar där med stöd av hemtjänsten. Det har i stort sett handlat om att behålla den hjälp han hade i fjol höst innan han hamnade på sjukhuset och senare fick åka med dottern till södra Sverige och bo hos henne ett tag. Fyra besök om dagen och ett av nattpatrullen. Det märkliga var att när han kom hem till Valvträsk igen så skulle han inte längre få den kommunala hemtjänsten utan man tänkte skicka honom till Norrgården. Trots att döttrarna hade försökt nå en annan lösning med kommunen för pappan. Ena dottern skulle hjälpa till utan ersättning och man har visst talat om en ersättning motsvarande kostnaden vid Norrgården. Men byråkraterna vid socialförvaltningen i Boden stretade emot i det längsta, tyvärr. Och dunkade regelverket i bordet. Man tänkte inte köpslå, man hade ett arbetsmiljöansvar och allt vad det nu var. <SPAN class=mr>Jagade tjänstemän <BR></SPAN>I det första biståndsbeslutet poängterades till och med kommunens höga kostnader för hjälpen till Sundström. Ett sätt att pressa honom och hans anhöriga till underkastelse, förstås. Det är häpnadsväckande hur känslokallt man behandlade en 98-åring som inget hellre vill än att bo kvar hemma under sista åren. Häromdagen pratade jag med förre riksdagsmannen Sven Lundberg (s) som engagerat sig hårt i den här frågan. Han är med all rätt upprörd och han har tydligen jagat diverse befattningshavare i kommunhuset senaste tiden för att få dem att börja tänka lite mänskligare. "Och var finns egentligen den politiska fingertoppskänslan", säger han med adress till socialnämndens ordförande Anders Sundström (ns). Visst, de här frågorna sköts förstås på andra nivåer. Men politikerna måste ändå ange färdriktningen. Samtidigt är det inte heller förbjudet med en portion sunt förnuft. Inte ens bland dem som helst av allt gömmer sig bakom högar med pappersluntor. <BR><SPAN class=mr>Kompromiss fattad <BR></SPAN>Nu har man äntligen efter sju sorger och åtta bedrövelser till sist kommit med ett nytt biståndsbeslut. "Det bygger på att döttrarna och kommunen tillsammans tar ansvar för att Georg Sundström får den hjälp han behöver", sa Anders Sundström när jag fick tag i honom i går eftermiddag. En slags kompromiss med andra ord. Trots det där med arbetsmiljöansvaret och vad det var. "Jag är ingen biståndsbedömare men vad jag förstått byggde det tidigare beslutet på att han hade ett omfattande vårdbehov och behövde ett särskilt boende." "Jo, det händer att man i sådana här beslut poängterar kommunens kostnader i hemtjänstalternativen." <BR><SPAN class=mr>Tycks inte lyssna <BR></SPAN>Men det är väl ändå helt onödigt! Bedömningen ska ske utifrån den enskilda människans behov, inte genom att man sneglar med ena ögat på kommunkassan. Det är inte många 98-åringar som klarar av att bo hemma ens med ganska stor hjälp från hemtjänsten. När Georg Sundströms anhöriga bedömde att han kunde göra det och ville att han skulle känna tryggheten i en invand miljö så borde man ha löst den här knuten direkt utan påtryckningar och nya biståndsbeslut. Kostnaden idag för hjälpen lär inte heller behöva bli större än för ett år sedan, men diverse biståndshandläggare tyckte tydligen att det var bättre - och billigare! - om Georg Sundström bodde på Norrgården under sista åren. Att han helst inte ville det verkade inte spela någon roll. 98-åringar lyssnar man tydligen inte på trots att de fortfarande är myndiga ? Man blir mörkrädd av behandlingen. <BR><SPAN class=mr>Vilken kantighet <BR></SPAN>För Georg Sundström själv blev det nu i alla fall en bra lösning. Han kan bo kvar hemma. Men för att beveka kommunen så krävdes det alltså att döttrarna lovade att ställa upp och hjälpa till. Nog borde 98-åringar få en annan behandling och nog borde man i sådana här fall kunna visa en väsentligt större generositet från kommunens sida. Kantigheten är skrämmande. Vem drabbas av den nästa gång?
