På söndag är det 25 år sedan Berlinmuren föll. Kommunismen gick inte under genom en enda händelse men murens fall var tveklöst den mest symbolladdade och fungerade som en katalysator för det fortsatta händelseförloppet.
När den östeuropeiska kommunismen slutligen kollapsade fanns det två huvudsakliga teorier om hur utvecklingen skulle gå. Antingen var det inträffade demokratins slutliga seger och en tid av uthållig fred stod för dörren, eller så skulle de kaotiska, fattiga, små länderna snart vara diktaturer igen.
Det senare inträffade inte. De baltiska staterna har kommit långt sedan de återfick sin frihet. Flera av huvudstäderna i det gamla östblocket är nu rikare än sina motparter i Västeuropa.
Nyhetsflödet talar dock sitt tydliga språk: Den liberala demokratin är inte ensam herre på täppan. Det är bara månaders sedan Ungerns premiärminister, den tidigare frihetshjälten Victor Orban, förklarade att han vill överge den liberala demokratins grunder. Samtidigt reser sig åter ett mer auktoritärt Ryssland efter att som hastigast ha lekt med demokratins förtecken. Det verkar således som att ingen av spådomarna besannades fullt ut.
Det är dock värt att notera att den europeiska kommunismen alltjämt är död och begraven. President Vladimir Putin refererar visserligen frekvent till den sovjetiska tiden med hyllningar av alltifrån terrorister till diktatorer. Men det är ett symbolspråk som slår an på den ryska storheten då den senast nådde zenit. De ryska kommunisterna inordnade sig snabbt i den ryska historien och tog vid där tsarväldet tog slut. Det var visserligen en ännu värre form men den ryska nationella kontinuiteten var obruten. Därmed står hela den ryska historien, även dess värsta stunder, ännu i den totalitära nationalismens tjänst.
Den skenbara handlingskraften ibland annat Putins Ryssland tilltalar åtskilliga statsledare, såsom Orban. Demokratin är dock alltjämt det bästa styrelseskicket för att främja mänskliga framsteg och allmänt välstånd. Men nog finns det brister, inte minst i hur demokratierna styrs.
Den stora utmaningen framöver ligger i att finna nya sätt att administrera den demokratiska staten i stället för att låta den bli ständigt större och ineffektivare. Att de västliga demokratierna har misslyckats med detta är en stor del av förklaringen till att demokratin framstår som ett tveksamt alternativ för många statsledare. Om vi vill att demokratin ska ha en starkare position i världen när vi blickar tillbaka om ytterligare 25 år är det en viktig del av det arbete som ligger framför oss.