När SVT:s Valundersökning (Valu) visade att bara 22 procent av de som har ett arbete röstade på Socialdemokraterna såg många i detta ett tecken på att partiet nu var förlorat. Vinner man inte den medelålders medelklassen är man förlorad.
Sedan reviderades siffran. Valu var inte representativ för väljarna i sin helhet. Men det säger något intressant om svensk politik att det var just de här väljarna som ansågs värst att förlora.
Kampen om mittenväljarna innebär att de stora partierna aktar sig för att gå alltför långt utåt kanterna. Moderaterna kan inte gå till val och lova 130 miljarder i sänkt skatt. Socialdemokraterna skulle inte kunna lova 130 miljarder i höjd skatt.
Men det är inte bara de som står i mitten politiskt som är de väljare alla slåss om. Det är den arbetande medelklassen som ska värvas.
Egentligen är det knappast en nyhet. Man skulle till och med kunna hävda att det är därför den generella välfärdsstaten ser ut som den gör. Genom att alla får del av förmånerna blir det lättare att motivera de stora skatteuttagen. Görs systemen generella är det lättare att få med medelklassen som behövs för att få stöd för reformerna.
Trots att det är något mycket märkligt med att arbetande småbarnsfamiljer ska betala skatt för att sedan få tillbaka den i form av barnbidrag och maxtaxesubventionerad barnomsorg.
Välfärdsstatens fokus är alltså inte – vilket en del tycks tro – att ta hand om de särskilt behövande, utan om det tacosätande flertalet. Det är så man vinner väljare, men är det verkligen det som är politikens kärnuppgift? Att lösa vardagsproblem åt oss som själva borde kunna klara av det?
Det finns ett visst fog för att säga att medelklassifieringen av politiken leder till en trivialisering. De hetaste debatterna står om skolavslutningar i kyrkan, arenabyggen och kvoteringar till börsbolagsstyrelser, snarare än om Natomedlemskap, det framtida EU-samarbetet eller inslaget av maktdelning i landets styre.
Alla viktiga frågor lyser förstås inte om sin frånvaro. Den kommande valrörelsen kommer att handla om ekonomi, jobb och skola.
Men räcker det? Inför valet 2006 gav Alliansen 131 vallöften om allt ifrån integration och energipolitik till brottsbekämpning och förändrad utnämningspolitik.
En stor del av löftena har också infriats. Men viktiga politikom-råden har nästan helt försvunnit från agendan.
Vad hände med utrikespolitiken? Finns den överhuvud-taget på den politiska dagordningen eller är det bara Carl Bildt? Varför är intresset så litet för försvarsfrågor – rikets säkerhet är trots allt en av statens kärnuppgifter. Samma sak gäller kriminalpolitiken. Att poliserna har blivit fler, men inte de brott som klaras upp borde vara en betydligt mer diskuterad fråga än riskkapital i välfärdsföretag. För att bara nämna några exempel.
I dag är det bara nio månader till riksdagsvalet. Med EU-parlamentsvalet i maj blir det inte särskilt många månader kvar för valrörelse.
Ska valet handla om något mer än arbetslinjen är det hög tid att lyfta de frågorna nu. Ett sjätte jobbskatteavdrag i all ära, men som vallöfte för fyra år till känns det väl tunt.