Moder Svea har blivit skändad. Skärgården djuppenetrerad av en anonym och brutal gärningsman. Byrån sörjer det inträffade och förvånas av att se Gudrun Schyman (Fi) rusa inte till den utsatta Sveas försvar, utan till gärningsmannens. Skillnaden mellan gammalkommunism och feminism var kanske inte så stor.
I en debattartikel i Expressen (21/10) börjar hon med att bagatellisera kränkningen. Det var väl inte så farligt: ubåtar i ytterkanten av territoriet, de gör ju bara sitt jobb. Men utgångsläget kan inte vara att fru Svea vill kränkas, och inte heller bör hon tvingas diskutera hur långt inkräktaren har trängt in (skärgården är inte ytterkanten). Schyman fortsätter sedan med att skuldbelägga offret, ”det är en konsekvens av svensk försvarspolitik” och där lägger hon ansvaret på Svea för att finna en lösning. Det ska dessutom vara en lösning som tar hänsyn till gärningsmannens delikata känslor.
Hela artikeln är ett skolboksexempel på patriarkalt översitteri närmast på paleolitisk nivå. Det brukade sägas att militären gjorde pojkar till män, kanske gör det också gubbar av hen?