Att ”allas lika värde” är ett tomt begrepp inser alla som tänker efter. Det räcker att ha, eller ha haft, en enda nära relation för att se tomheten. För den enskilda individen kommer alltid hennes mor, make, son – eller vem som nu är viktigast för henne – att ha ett större värde än de okända människor hon möter på gatan. De flesta föräldrar skulle utan att tveka offra livet för att rädda sina barn, men få är beredda att dö för någon de inte känner – eftersom vi värdesätter de personer som står oss nära högre. Att hävda något annat är att förneka den mänskliga naturen.
En stat bör däremot behandla alla medborgare lika. Vi ska vara lika inför lagen, och olika grupper och individer kan inte särbehandlas om staten ska ha folkets förtroende. Notera att jag talar om ”medborgare”. De rättigheter folket i en välfärdsstat som Sverige har givit varandra kan inte plötsligt utsträckas till att gälla alla människor på jorden. Svenskarnas inbetalda skatter skulle inte räcka långt om människor från hela världen fick rätt till svensk sjukvård eller svenska barnbidrag. En välfärdsstat av svensk modell förutsätter därför att invandringen är reglerad. Om Sverige ska införa fri invandring, som vissa partier vill, måste individens ansvar för den egna och familjens välfärd bli mycket större. Att skriva partiprogramspoesi om fri invandring utan att samtidigt argumentera för nattväktarstaten är därför ohederligt.
Det är svårt att diskutera invandringspolitik i Sverige, det visar inte minst reaktionerna efter valet. Å ena sidan finns SD som vill ha minskad invandring, å andra sidan finns MP, C och Fi som vill ha fri invandring. Övriga partier får antas vara nöjda med dagens nivåer. Ändå undviker de frågan, genom att i stället tala om integration.
Det är ett tröstlöst samtalsämne, eftersom integrationen fungerar dåligt.
I strävan efter integration, och möjligen färgade av en nedlåtande syn på invandrare som mindre kompetenta, har politikerna ruckat på likabehandlingsprincipen. Lagen om hets mot folkgrupp tolkas så att bara ”minoritetsgrupper” kan drabbas, inte infödda svenskar. Instegsjobb är ett arbetsgivarstöd som kan hjälpa arbetslösa till anställning – om de är invandrare. Hos tandläkaren och läkaren betalar svenska medborgare, oavsett födelseland, samma avgifter. Utlänningar utan rätt att vistas i landet betalar däremot bara 50 kronor.
Sådan särbehandling är omoralisk, och blir allt mer ohållbar i takt med att invandrarna i Sverige blir fler. Ska människor av olika etnicitet, med olika kulturell och religiös bakgrund, kunna leva tillsammans i Sverige så måste alla kunna lita på rättsstatens grundprincip: att vi är lika inför lagen, att vi blir likabehandlade av staten.
Det är viktigare än alla dyra men ineffektiva integrationsprojekt, och det är konkret och genomförbart – till skillnad från den tomma frasen ”allas lika värde”.