Den glädje över försvarsöverenskommelsen som de borgerliga partierna visade upp under fredagen är svårförståelig.
Försvaret tilldelas en resursförstärkning med 10,2 miljarder kronor under de närmaste fem åren. Det var visserligen mer än den rödgröna regeringens ursprungsbud på 4,2 miljarder. Men det var också väsentligt mindre än Moderaternas, Centerpartiets och Kristdemokraternas motförslag på 13,7 miljarder. Framförallt var det bara hälften av de 20 miljarder Försvarsmakten så sent som i januari sade sig behöva för att klara de blygsamma målsättningar riksdagen beslutat om.
Om pengarna inte ordnas fram bedömer ÖB Sverker Göranson att fattade politiska beslut om bland annat underhåll av material, förbättrad personalförsörjning och fler övningar inte skulle vara möjliga att genomföra.
Uppdrag och resurser hänger inte ihop. Konsekvensen av den överenskommelse som presenterades på fredagen blir att ”enveckasförsvaret” kommer att dröja ännu längre.
Verkligheten tränger sig på. En ny normalbild har etablerats efter Rysslands invasioner av Georgien och Ukraina. Men trots att det sakta börjar sprida sig en insikt hos svenska politiker om att det inte bara räcker med utlandsinsatser utan att Sverige också behöver ett territoriellt försvar, backar man inte upp besluten med de resurser som krävs.
Med tanke på det allvarliga säkerhetsläget utmynnade försvarsuppgörelsen i en ordentlig besvikelse. Det är fullt begripligt varför Folkpartiet, som begärde ett tilläggsanslag på 18 miljarder, lämnade förhandlingarna i protest.
Trovärdigheten för FP-kritiken hade dock varit betydligt större om Alliansregeringen inte nyss hade haft ansvaret för försvarspolitiken. I regeringsställning blundade Folkpartiet för underfinansieringen under åtta års tid, och drev inte tillräckligt starkt försvarsfrågan i förhandlingarna med de övriga borgerliga partierna.
Inom ramarna för försvarsöverenskommelsen ryms även en utredning om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten med bland andra FN, EU, OSSE och Nato.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) avfärdar bestämt att det rör sig om en Natoutredning. Sverige ska absolut inte bli medlem och omfattas av försvarsalliansens säkerhetsgarantier. Socialdemokraterna vill inte ens undersöka konsekvenserna av ett medlemskap i Jens Stoltenbergs försvarsallians.
I verkligheten blir det allt svårare att identifiera något som helst realistiskt alternativ. När vi sedan länge övar med Nato och anpassar vår försvarsmateriel till Natostandard är medlemskap det logiska steget.
Men Nato är inte ett alternativ till ett starkt eget territoriellt försvar. Vår försvarsförmåga är central oavsett hur Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten ser ut. Ska vi ingå i Nato så måste vi ha något att bidra med.