Vad innebär informationskrigföring?
– Det är ett sätt att påverka motståndare och potentiella motståndare, inte bara med militära medel utan även mjukare. Det kan ta sig många skepnader, till exempel att försöka styra någons uppfattning och vilja. Kanske genom att få motståndaren att uppleva att ett slag redan är förlorat. Krim är ett bra exempel på detta. Så snart Ryssland hade tagit kontrollen meddelade man väldigt tydligt att nu är det över, det finns inget att göra.
Vad är Rysslands mål med informationskrigföringen?
– Det är ytterst osäkert. Det finns en tendens att tillskriva det ryska agerandet ett större djup än vad som ibland är befogat. Men sannolikt bottnar det i den egna regimsäkerheten. Det har skett en allt större sammanblandning av statssäkerheten och regimens säkerhet. I demokratiska samhällen blir sådant skandaler, ta IB-affären till exempel, men i Ryssland sker det tydligt och med avsikten att hålla sig kvar vid makten.
– Ryssland blir mer auktoritärt och ekonomin mer och mer stagnerad. Den ryska regimen är rädd för den egna befolkningen, för att få ett Maidan i Moskva. Efter Dumavalet 2011 och presidentvalet 2012 blev det stora protester då någon form av en oppositionell medelklass hyste allvarliga dubier gentemot Vladimir Putin.
Om vi ser till situationen i Ukraina, vad är målsättningen där?
– Vi gör oss en stor otjänst om vi tror att Ryssland inte önskar sig en frusen konflikt. Det betraktas som en tillgång och det begränsar den ukrainska regeringens handlingsförmåga. Det gäller även andra tidigare sovjetrepubliker, exempelvis Transnistrien i Moldavien.
Hur väl rustade är vi att stå emot Rysslands informationsinsatser?
– Vad gäller propagandan mot väst är effekten relativ. Det beror på hur väl förberedda vi är och om vi kan se igenom det eller inte. Men det går åt rätt håll. Medvetenheten ökar, den är mycket högre nu än för bara något år sedan. Sen är frågan om den växer i samma takt som de ryska insatserna ökar – det är en annan fråga.
Av de olika dokument du har gått igenom framgår tydligt att det inte bara är en militär angelägenhet.
– Nej, det stämmer. Alla militära, ekonomiska och kommunikativa delar sätts in för att påverka. Det är slående att även när informationskrigföring diskuteras i en militärteoretisk kontext är man väldigt utblickande mot icke-militära medel.
Hur fungerar det, vem eller vilka är det som fattar besluten?
– Det är en bra fråga. En följd av att det inte bara är en militär angelägenhet är att besluten behöver fattas högt upp. Förmodligen av Nationella säkerhetsrådet, en del av presidentadministrationen, där FSB, den federala säkerhetstjänsten, och tidigare FSB-personal spelar stor roll.
Din rapport omfattar även ett antal fallstudier. Vad kan du berätta om dem?
– De sätter det i kontext och visar framförallt att det hela fungerar. Den militära doktrinen talar ständigt om defensiva sammanhang – se vad man kan göra mot oss – men i praktiken används det offensivt. Det skrivs att politiska ledare kan svartmålas – vilket är vad Ryssland gjorde gentemot exempelvis Carl Bildt. Det skrivs att utländsk media kan ge en felaktig bild av hur samhället fungerar – vilket är vad RT och sputnik gör utomlands, men också vad inhemska kanaler i Ryssland gör mot den egna befolkningen.
Hur väl rustat är Ryssland för den här sortens verksamhet?
– En startpunkt är Georgienkriget 2008. Då uppfattade man från ryskt håll att man förlorade informationskriget och måste förbättra sin förmåga både vad gäller hårda och mjuka medel. Och det har man gjort.
– Rysk informationskrigföring riktar sig både mot oss i Väst och mot den egna befolkningen. Mot de senare har man auktoritära system att använda. Man kan styra informationsflödet och media i hög utsträckning och det fungerar. Sen kan man fundera på om det varar för evigt. Under Putins första period som president växte hans popularitet tack vare ett ekonomiskt uppsving. Nu används krigspropaganda som substitut. Vad händer när det avtar?