Efter terrorattacken mot den vänsterinriktade satirtidningen Charlie Hebdo i Paris var det självklart att stå upp för deras teckningar. Uppslutningen bakom konstnären Lars Vilks när han tecknade sin rondellhund var närmast obefintlig. Vad tror du att det beror på?
– Omedelbart efter ett attentat av den här brutala karaktären kan ingen rättfärdiga det. Men det dröjde bara drygt en vecka eller två och sedan började artiklarna komma med resonemang som ”Jaja, jag är nog inte Charlie i alla fall”. Göran Rosenberg skrev i Expressen (20/1) en sådan där artikel ”Jag är för yttrandefrihet, men…” och hänvisade till att satir kan skada ”svaga grupper” i samhället. Dagen därpå var Dan Jönsson i Dagens Nyheter (21/1) inne på en liknande linje. Det finns en massa grupper som kan börja ställa krav när det gäller yttrandefrihet. Man gör alltid ett val då, i vilka man uppfattar som svaga. Ska vi göra en lista över vilka grupper i samhället man ska få kritisera? Vilka människor får man till slut kritisera? En tidning som Charlie Hebdo hade aldrig kunnat fortleva i Sverige. Det hade kommit så mycket protester från personer som hade talat om att det inte är riktigt bra att hålla på som de gjorde med sina karikatyrer.
Var ser du att yttrandefrihetens gräns ska gå?
– Jag tycker att den ska vara helt villkorslös. Inom lagens ramar, förstås.
Om yttrandefriheten ska vara villkorslös, ska inte till exempel extremistiska islamister också få uttrycka sin åsikt då?
– De har all rätt i världen att säga sitt, men man bör ju uppmärksamma allmänheten på problemet. Man bör ställa dem till svars för de åsikter de hyser och fästa allmänhetens uppmärksamhet på att verksamheten pågår under ytan vid vissa moskéer. Det är ju långt ifrån alla moskéer och den distinktionen måste kunna göras, utan att vänstern hakar på och tystar debatten med att kalla den som lyfter problemet för rasist.
– Den antirasistiska kampen utnyttjas av de islamistiska rörelserna. Så fort någon riktar någon som helst kritik mot den islamistiska verksamheten i Sverige så är personen i fråga rasist. Därför behöver denna sorts extremistiska organisationer aldrig ta några debatter över huvud taget.
– Det är en sak att en person har en viss åsikt som hädas eller kritiseras på ett otillständigt sätt. Då kan man bli upprörd över det. Men att därifrån gå från upprördhet till en politisk handling, en terrorhandling, det kräver ju någonting mer. Den här upprördheten i fallet i Paris är politiskt motiverad. Det perspektivet tycker jag saknas i debatten.
Hur kan samhället mota extremistiska krafter?
– Det är det som är frågan. Jag menar att det enda sättet att motarbeta det är att ta parti för en total yttrandefrihet, för alla upplysningsvärden, egentligen. Religionsfrihet, yttrandefrihet, individens lika värde. Och att inte hela tiden komma med ”men-satserna”.