Identitetspolitikens vansinne

Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, har nyss kommit ut med boken Det sista museet (Timbro förlag) som handlar om identitetspolitiken och dess inflytande över kulturpolitiken.

Johan Lundberg. Docent i litteraturvetenskap.

Johan Lundberg. Docent i litteraturvetenskap.

Foto: Tomlin Studio

Norrbottens län2016-05-21 05:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Kan du sammanfatta vad identitetspolitik är för någon som inte hört talas om begreppet?

– Det är en ideologi som tillskriver grupper egenskaper och åsikter baserat på kön, etnicitet eller sexualitet. Som till exempel mörkhyad och lesbisk kvinna förutsätts jag ha fixa åsikter och egenskaper som gör att jag inte kan känna mig representerad i sammanhang där mörkhyade eller lesbiska kvinnor inte förekommer. Kollektivets tillskrivna egenskaper står alltså över den enskilde individen, vilket i sin förlängning är en klassiskt rasistisk tankefigur.

Du driver tesen att nuvarande kulturpolitik, som säger sig syfta till att främja integration, i praktiken leder till mer segregation. Hur då?

– Det följer av att den svenska kulturpolitiken genomsyras av identitetspolitikens logik, där största möjliga representation antas vara en förutsättning för framgångsrik integration. Men eftersom representation i det här sammanhanget innebär att identifiera och befästa upplevda skillnader mellan grupper kommer en sådan politik aldrig att fungera enande. Somalier förväntas enbart vara intresserade av somalisk kultur och omvänt om man är etnisk svensk, och så vidare. Det är en uppfattning om kultur som någonting särskiljande.

Vad kan man göra för att undvika det?

– Kulturen kan verka integrerande om fokus skiftar till idén om att konst är allmängiltig och hjälper oss att utmana och överskrida våra egna uppfattningar. I stället för att konstatera att Shakespeare var en vit man som levde för 400 år sedan och att han därför saknar relevans i dag, inte minst om du har en annan hudfärg, borde vi ta till oss av de allmänmänskliga frågor som behandlas i hans pjäser. För att nämna ett exempel.

Varför har museerna en så viktig roll inom identitetspolitiken?

– Därför att de uppfattas ha ett stort ansvar för gamla tiders orättvisor och förtryck. Samtidigt utgör museerna en chans att gottgöra samma oförrätter. Genom att tona ned eller ta bort obehagliga inslag i en utställning och lyfta fram andra kan identitetspolitiken se till att ”rätt” värderingar förs vidare. Det är nonsens, men det är så man resonerar.

Vad blir konsekvenserna?

– Museerna blir inte museer längre, i bemärkelsen att besökare utmanas och kommer i kontakt med andra sätt att se på samhället och kulturen. I stället blir de bara ännu en plats som återger samtidens värderingar och historielösheten riskerar att bre ut sig ännu mer.

Hur tror du dina kritiker uppfattar boken?

– All kritik mot identitetspolitiken anses bekräfta teoriernas giltighet. När jag till exempel skriver den här boken är jag en vit medelålders man som försöker bevara förtryckande maktstrukturer. Det är samma totalitära logik som kommunistpartierna använde när marxismen kritiserades. Teorierna är till sin natur omöjliga att motbevisa. Det gör dem ovetenskapliga.

Vem skulle du vilja läste din bok?

– Någon med inflytande som har möjlighet att påverka kulturpolitiken.

Opinionsintervju | Johan Lundberg