Mitt starkaste minne från det år som snart är slut är två morgnar då det inte har varit roligt att vakna. Båda gångerna har det varit mobiltelefonen vid sängkanten som har meddelat nyheten. Britterna hade röstat för att lämna EU. Donald Trump hade valts till amerikansk president.
I båda fallen har resultaten kommit i strid med vad opinionsundersökningarna dagen innan hade försäkrat. Det kommer inte att hända, hade vi vaggats till sömn med. Och kanske en klump i magen att det trots allt skulle kunna ske.
Nu väntar snart 2017. Det kommer att vara ett år då Sverige, Europa och västvärlden i stort måste hantera betydande utmaningar. Det gäller alltifrån säkerheten i Östersjöområdet och gränsöverskridande kriminalitet till migration och handelsavtal. Men de institutioner som ska hantera dessa svåra beslut skakas av 2016 års val.
I våras argumenterade jag för att debatten om Brexit i grunden var bra för EU. Att den skulle bidra till en långsiktigt hållbar union genom framtvingad självreflektion. För i takt med sin snabba utveckling har EU onekligen slagit in också på en del tveksamma spår.
Sedan kom valresultatet. Midsommarafton fick något osannolikt över sig. Det hade faktiskt hänt.
Vi vet ännu inte hur det hela slutar, vare sig när det gäller Brexit eller Trump. Det finns nog anledning att hålla tillbaka de värsta domedagsprofetiorna. De två morgnarnas uppvaknande ger i stället anledning att fästa blicken på två andra saker.
För det första. Välfungerande institutioner är grunden till vårt samhälles styrka och välstånd. I tilliten till dessa sammanhang växer människors trygghet till frihet, säkerhet och egendom. Jag kommer aldrig att glömma ett besök förra våren i Lviv, i västra Ukraina. Stadens gator svämmade över av EU-flaggor. Vår guide förklarade lågmält att det inte var våra pengar som människor längtade efter, utan våra lagar. De som dagligen fick möta korruption och godtycklig maktutövning ville ha rättsstaten, och vände blicken mot EU. Vidden av det går nästan inte att förstå för dem av oss som aldrig har upplevt något annat.
För det andra. Både Brexit och Trump är tydliga tecken på att en stor mängd människor saknar förtroende för dessa institutioner I demokratier måste det inbjuda inte till idiotförklaringar och verop, utan till just självreflektion.
I åtskilliga frågor är Europasamarbetet den enda vägen för att lösa våra gemensamma problem. Det svåra är att många, inte helt utan fog, upplever att dessa problem har sina rötter just i gränslösheten. Instinkten att resa upp våra mödosamt nedrivna murar växer.
Våra utmaningar inför år 2017 är alltså två. Att våga stå fast vid det gemensamma. Och att samtidigt minnas att det som ytterst betyder något för människor är vad som händer på den egna gatan.