Den 23 juni är en ödesdag för Europa. Britterna ska ta ställning till om de vill vara kvar i EU eller inte. Omröstningen kommer att skaka om, oavsett hur det går. Det är bra för Europa.
För EU är på väg åt fel håll. Det är tråkigt att behöva erkänna, men på de områden som jag kan någonting om bekymras jag alltmer över utvecklingen. Numera är nästan alla delar av svensk juridik påverkade av de svårtydda, ofta motsägelsefulla EU-lagtexterna. Frågor som inte är EU-styrda hamnar samtidigt nästan alltid sist i kön för lagstiftning.
Det hela har förstärkts av EU-domstolen, som har monopol på att tolka EU-rätten. Domstolen har haft en klar benägenhet att göra detta på ett så EU-vänligt sätt som möjligt. Man kan från svenskt håll då och då försöka påpeka att resultatet står i strid med grundläggande pusselbitar i vår rättstradition, till exempel hur vår domstolsprocess eller vårt särpräglade tryckfrihetssystem fungerar. Någon gång kan kanske också läggas till att detta är områden som faktiskt var tänkta att falla utanför EU-samarbetet. Reaktionen blir fullständigt oförstående. EU-rätten har företräde framför nationell rätt, hur grundläggande den än är, förklarar Domstolen och EU-kommissionen lakoniskt.
Det har blivit en del av EU:s väsen att ständigt flytta fram positionerna. Med fler gemensamma regler, ständigt fler områden som ska harmoniseras. Historierna om byråkratiska regler om gurkor och bananer har spridit en bild av ett extremt detaljreglerat system. Men det har också hållit fokus borta från en mycket farligare utveckling, där Sverige får allt mindre möjligheter att hålla emot på områden som är betydligt viktigare för frihet och rättvisa än storleken på jordgubbar.
Det gemensamma rättsliga samarbetet har lett till ett system där svenska myndigheter och domstolar i princip inte får ifrågasätta beslut från sina europeiska motsvarigheter. Om besluten riktar sig mot människor eller egendom som finns i Sverige är det vår uppgift att verkställa dem. Trots att de kan komma från EU-stater som har klara problem med korruption och osjälvständiga domstolar.
I grunden är EU förstås samtidigt en lysande idé. Små och medelstora länder med mycket gemensamt samarbetar för att nå gemensamma mål, snarare än att bekämpa varandra. Många delar av EU-samarbetet är också framgångssagor, med den inre marknaden som främsta exempel. Men någonstans har balansen gått förlorad.
Den debatt i Storbritannien som ifrågasätter EU fiskar ofta i ganska grumliga vatten. Men den sätter också fingret på att EU faktiskt har betydande problem med legitimitet, återhållsamhet och respekt för medlemsstaternas egna vägar. En seger för utträde vore en tragedi för vår tids största freds- och utvecklingsprojekt. Men det skulle också tvinga fram en välkommen självrannsakan. Alternativet skulle med tiden kunna bli förödande.