Den som har haft att göra med ett barnpornografimål glömmer aldrig bilderna. De exakta konturerna kanske bleknar, men känslan av djupt illamående etsar sig fast. Och då är det naturligtvis ingenting mot hur det är för de barn som har blivit utsatta.
Därför är det välkommet att flera svenska medier nyligen har gjort en bred granskning av hur rättsväsendet hanterar barnpornografi. Hur utreds brotten, varför döms så få? Är verktygen rätt?
Men just den där känslan av djup avsmak, av att alla skäl ligger i en vågskål och inga i den andra, kan också leda till att frågorna träffar fel. Vi har till exempel fått höra det till synes orimliga att barnpornografibrott är ett brott mot allmän ordning, och inte ett brott mot barnet. Om brottet flyttades till det kapitel i brottsbalken som handlar om sexualbrott skulle det bli bättre, har det sagts.
Den som ägnar en stund åt läsning av de utredningar som har gjorts om barnpornografibrott de senaste 20 åren får en mer nyanserad bild. Valet av kapitel i brottsbalken hindrar varken att det rör sig om ett brott mot barnet eller att barnet blir målsägande. Tvärtom. Däremot är det långt ifrån självklart att det alltid är bra för barnet att medverka i en straffprocess. Det skulle också kunna försvåra utredningarna betydligt. Dessutom är tecknade bilder och filmer, som inte är baserade på något verkligt barn, också barnpornografi. Mot vem har det sexualbrottet begåtts?
Valet av lagkapitel har blivit en symbolfråga. Men problemet handlar om något annat, polisiära resurser och prioriteringar inte minst.
Nästa exempel är straffen. Det är lätt att göra en poäng på att straffskalan för barnpornografi är densamma som för störande av en gudstjänst. Böter eller fängelse upp till sex månader. Men det rör sig då om ringa brott. För grovt barnpornografibrott är straffet upp till sex års fängelse.
Man bör då också komma ihåg att barnpornografibrott kan begås på en mängd sätt. Det är trots allt en viss skillnad mellan att producera eller sprida bilder och att inneha dem. Den som minns Mangafallet för några år sedan, då en serietecknare blev åtalad för barnpornografibrott för innehav av teckningar, kan se att det krävs en bred straffskala.
Det är förstås mycket viktigt att fortsätta att diskutera hur vi kan förbättra bekämpningen av barnpornografin. Kanske skulle vi skilja på riktiga bilder och teckningar, på övergrepp och fantasier?
Straffskalan för det grova brottet, som börjar på sex månaders fängelse, förtjänar debatt. Detsamma gäller vilka faktorer som gör ett brott grovt. Och förstås vilka tvångsmedel som polisen ska ha tillgång till för att kunna utreda brotten på ett bra sätt.
Den debatt som nu varit visar på faran i lättköpta poänger, som ska visa att rättsväsendet ännu en gång är hopplöst efter sin tid. Så kan det någon gång vara. Men om saker ska bli bättre krävs det faktiskt viss urskillning.