I ett par veckors tid har den försvarspolitiska debatten härjat vilt. I onsdags (12/3) satte Sveriges överbefälhavare Sverker Göransson myndigt ned foten på DN Debatt. Där varnade han för riskerna med kortsiktiga lösningar och exemplifierade med att för ensidigt fokusera på Gotland som svensk försvarsförmågas medelpunkt.
Göransson fortsatte med att det är viktigt för försvaret att fortsätta med det reformarbete som riksdagen beslutade om 2009. Han skrev att Försvarsmakten skulle välkomna en större insatsorganisation, men påpekade nödvändigheten av finansiering och riskerna för svarta hål i budgeten om uppgifter och resurser inte går ihop.
Passionerade tal måste fyllas med innehåll och storstilade löften med pengar. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) påpekar också ofta det.
I en renässanstid för försvarspolitiken, där snabba utspel och halvdana löften får stor plats, har Reinfeldts krassa ekonomiska försiktighet och resonerande retorik haft en viktig poäng. Men förståelse för behovet av att finansiera försvarssatsningar är inte ett skäl att inte satsa på försvaret, det är ett skäl att hitta finansiering.
Regeringens nya giv med skattehöjningar för att skapa ett reformutrymme för 2015 visar att det är fullt möjligt att prioritera, tänka om, flytta resurser och till och med höja skatter för att skapa önskat utrymme för finansiering. Att ignorera svensk ekonomis finansiella prövningar och finanspolitisk försiktighet vore osunt. Det är också svårt att inte hörsamma de påtryckningar som finns om att tillföra försvaret ökade resurser. Så låt Insatsorganisation 2014 komma på plats, men sedan måste något annat ske.
Det stora problemet är att Sverige står och stampar vid en vägkorsning, samtidigt som de svåra valen om resurser och förändrade hotbilder runt om i världen inte låter sig väntas på. Hur många försvarsmiljarder denna väntan kostar kan bli en skrämmande räkning.
Sveriges försvar är byggt för samarbete, det krävs för ett bra skydd av Sverige och ger oss möjlighet att hjälpa våra grannar. Ett första steg på den vägen vore att regeringen beställde en grundlig och objektiv utredning om möjligheterna, fördelarna och nackdelarna med samt konsekvenserna av ett svenskt medlemskap i Nato.
Den identitetskris som svenska försvaret har dragits med sedan Kalla kriget upphörde måste få sitt slut. Sedan 1990-talet har det handlat om att ställa om försvaret, från invasionsförsvar till insatsförsvar.
Den omställningen måste genomföras seriöst och ansvarsfullt. Men det planerade enveckasförsvaret, av vilket vi nu har ett par dagar, är inte tillräckligt. Det finns mycket att göra för de nyfunna försvarsvännerna i riksdagen.