Du har nyss släppt din fjärde skiva, Ligistliv (Lejonkulan kulturproduktion). Hur skulle du beskriva den?
– Det är samtida svensk vismusik, med influenser från folkmusik, country och pop. Många av texterna har ett frihetligt, individualistiskt tema.
Ser du sig själv som en politisk trubadur?
– Nej, det gör jag inte. Men jag ser rätten att vara opolitisk som en av de viktigaste sakerna att kämpa för vad gäller kulturens frihet. Däremot finns det flera samhällskritiska texter på skivan. Jag har till exempel en låt som riktar svidande kritik mot Trafikverket och SJ, vilken bygger på många års erfarenheter av tågpendlande.
På vilket sätt är det problematiskt att vara opolitisk?
– Den mesta samhällskritiken i musiken i dag är så likriktad och förutsägbar att den är rent utsagt tråkig. Det finns en tydlig vänstertendens i den samhällskritik som släpps fram. Det är som att man tror att samhällskritik bara kan komma från ett enda håll.
Vad menar du med släpps fram?
– När man talar om politisk eller samhällskritisk musik förutsätts den komma från vänster. Det vore roligt och nyttigt med en större åsiktsspridning. Det är också märkligt att de ideologier som förespråkar kollektivisering och en stor, stark stat betraktas som mest alternativa.
Gör det något att utbudet är vänstervridet då, är det inte marknadskrafterna som har talat?
– Publiken är betydligt bredare än utbudet. En stor del av kulturpubliken är inte företrädd på scenerna. Dessutom tror jag att kulturen stagnerar om den är för likriktad. Det skulle behövas en ny punkmentalitet som utmanar gamla hegemonier. Kultur blir ju inte alternativ bara för att man kallar den alternativ.
Behövs det en kulturkritisk syn bland nya kulturarbetare?
– Nej, inte kulturkritisk men när alla tittar åt samma håll brukar det intressanta ske någon annanstans. Det kanske behövs en ny kulturell offentlighet, eller flera.
Vad menar du med det?
– Om den kulturella offentlighet som finns är för likriktad och distanserad från publiken kanske det uppstår andra arenor, så som det hände när punken reagerade mot den ganska bigotta populärkultur som fanns på 1970-talet.
Och hur når vi dit, vad är det som kan göras för att nå en bredare kulturscen?
– Jag kan tycka att borgerligheten har varit dålig på att intressera sig för att stödja kultur och kanske därför delvis får skylla sig själv. På 70-talet lämnade man över hela ansvaret för kulturen till deoffentliga. Innan dess fanns det en mycket större variation och spridning.
Är det en mer aktiv kulturkonsumtion du tänker på?
– Jag menar ett mer aktivt intresse. Förr fanns det exempelvis ett borgerligt bohemeri där direktörer och politiker umgicks med författare och konstnärer på ett sätt vänstern är mycket bättre på i dag.