Organiserad ansvarslöshet – så beskriver den tyska tidningen Der Spiegel EU:s hantering av flyktingkrisen hittills. Gemensamma värderingar har i praktiken visat sig tämligen svaga, solidariteten har varit begränsad och grundläggande principer som den fria rörligheten har ifrågasatts.
Vad blir det gemensamma europeiska svaret? Ett av huvudalternativen, som också den svenska regeringen har fastnat för, är en jämnare fördelning av flyktingarna med hjälp av en formel som bygger på ländernas storlek och ekonomiska förmåga.
Det är ett mönster som känns igen. När unionen befinner sig i kris, ligger en ännu närmare samordning av medlemsländernas politik nära till hands. Tidigare har eurokrisen på detta sätt lett till en snabb fördjupning av EMU, en fördjupning som dessutom verkar fortsätta.
Men samordningen av den ekonomiska politiken kan visa sig ha gått ganska smärtfritt jämfört med införandet av detta fördelningssystem. Dels skiljer sig ländernas förutsättningar åt, dels är migration en ännu mer kontroversiell fråga. Och med Tysklands ekonomiska ledarskap är oomstritt råder det betydligt mer delade meningar om Tysklands asylpolitik. Den ungerske premiärministern Viktor Orban har rentav sagt att flyktingkrisen inte är ett europeiskt problem utan ett tyskt.
Kritikerna invänder också att förslaget är dömt att misslyckas om det, till skillnad från ett liknande försök tidigare i år, blir verklighet. Även om bedömningarna av asylskäl skulle bli mer lika skulle faktum kvarstå att medlemsländerna bemöter flyktingar på olika sätt när det gäller bostäder, livsmedel och ekonomiskt stöd. Inget hindrar de flyktingar som fördelas till, låt säga, Ungern att söka sig därifrån till länder med bättre mottagandeförhållanden, det vill säga just samma länder som i dag anser sig ta en orimligt stor del av ansvaret.
Inget har då åstadkommits utöver att misstron EU-länder emellan och gentemot EU som institution har ökat. Att mottagandet av flyktingar bestäms på EU-nivå snarare än i nationella val kommer att framstå som provocerande; förslaget att länder där det saknas stöd för flyktingmottagande istället skulle få betala för att så att säga köpa sig fria har även det en potential att skapa konflikter. Det är inte svårt att föreställa sig hur förslagen kommer att utnyttjas av populistiska partier för att förstärka den redan gängse bilden av EU som antidemokratiskt och ett hot mot den nationella identiteten.
Även om frågan om konkret flyktingmottagande är mest akut, finns därmed en annan fråga i bakgrunden: vad händer med den europeiska unionen? ”Vi ser just nu en hel del egoism. Det är det verkliga hotet mot Europa”, har Europaparlamentets talman Martin Schulz sagt. ”Finner vi ingen gemensam lösning kan det inte uteslutas att det finns en fara för att den europeiska unionen splittras.”
Fristående utrikesdebattör och ledarskribent på Barometern OT