Stor uppmärksamhet ägnades i fjol första världskrigets utbrott. Vilka lärdomar kan Europa dra av den tragedin? I år har tvåhundraårsminnet av slaget vid Waterloo spelat en liknande roll.
Blodbadet en bit från Bryssel avslutade Napoleons tjugo år av krig och självsvåldig omdaning, och inledningen av en ny era där ordningen i Europa skulle upprätthållas av en ”konsert” av stormakter.
Den belgiska byn Waterloo har blivit ett begrepp för det slutgiltiga nederlaget, använt också i något märkliga sammanhang, som när ABBA vann sin Eurovisionsseger i brittiska Brighton 1974.
”Waterloo” blev en stor framgång, inte minst i engelsktalande länder. Låtens namn störde inte. Det var ju britterna som vann vid Waterloo. Omvänt innebär Waterloo ett problem för Frankrike.
Å ena sidan: Man blev av med en diktator, som utnyttjat det blodiga kaoset efter revolutionen 1789 till att ta makten, för att sedan närmast tvångsmässigt inleda nya krig i vilka Frankrike och dess motståndare förblödde.
Å andra sidan: Frankrike har aldrig varit så dominerande som under Napoleon. Än i dag står det därför och väger om Napoleon ska ses mest som en maktgalning okänslig för människoliv eller också som en stark ledare som spred franska idéer över Europa.
För Belgien är Waterloo en etapp på vägen till landets tillblivelse som modern stat. Man hade soldater på båda sidor, och nu har 200-årsfirandet uppfattats vara ett sätt att markera sammanhållning i ett svårt splittrat land.
I Frankrike är det tvärtom. När det i våras blev känt att Belgien tänkte prägla minnesmynt med en bild av monumentet vid Waterloo kallades detta ett sätt att gotta sig åt Frankrikes nederlag på ett sätt som hotade att undergräva Europas enighet.
Euromyntet drogs in men ersätts av andra, som dock bara gäller inom Belgien. Alltså, på tvärs mot meningen med euron.
Brittiska kungahuset var på plats vid minneshögtiden i Waterloo 18 juni. Frankrike och Tyskland sände bara sina ambassadörer. Frankrikes övriga vänner har överlag valt att ligga lågt. För man ser hotet. Franska Nationella fronten, partiet som blev störst i EU-valet i fjol, anser ju att Waterloo är en viktig läxa för alla som älskar Frankrike och dess storhet. Man vrider det till att Waterloo var Frankrikes första nej till ”eurodiktaturen”.
Le Monde tycker läxan är en annan. Tidningens ledare 18 juni om Waterloominnet speglar fransk kluvenhet inför Napoleon. Men den slutar med en vädjan till britterna att 2017 rösta för att stanna kvar i EU. Ett utträde skulle innebära ett brittiskt Waterloo, varnar Le Monde. På engelska!
Frankrike brukar kalla Waterloo ett ”ärorikt nederlag.” Det är som om man vill finna en seger i förlusten. Sett i backspegeln stämmer det faktiskt. Efter Waterloo har arvfienderna England och Frankrike aldrig varit i krig med varandra.