Ledare: Bo Ture Larsson: Studie i oberäknelighet

Oberäknelig. Det är inget ­positivt omdöme om politiska ledare.

Vladimir Putin kallades oberäknelig när han tog över Krim från Ukraina 2014. Den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump, som genom åren intagit vitt skilda ståndpunkter och kan hålla tal där han motsäger sig själv, har också fått stämpeln oberäknelig.

Det ur europeisk synvinkel allvarligaste är att Trump villkorar USA:s stöd till sina Nato-allierade med att de måste betala mer till försvaret. Det är visserligen något USA krävt länge, men inte lika utmanande.

Så kallade realister, såsom förre ­amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, anser att ett mått av oberäknelighet kan vara motiverat i stor­politiken. Att fiender inte riktigt vet vad det mäktiga USA tänker göra skulle bidra till att hålla dem på mattan.

Det är ett resonemang Donald Trump, vänligt tolkad, anammat, när han lyft upp oberäknelighet till nära nog sin utrikespolitiska doktrin.

Men det är synnerligen beräknande när Vladimir Putin tillsammans med likasinnade regimer vill göra om världsordningen, bort från den liberala demokrati som ännu för tio år sedan var på global frammarsch. ­Normer med tonvikten på mänskliga rättigheter ska ersättas med normer om staters suveränitet.

I september är det val till det ryska parlamentet. Förra gången, 2011, var valfusket uppenbart. Det blev protester. När Vladimir Putin, då premiär­minister, i mars 2012 återvaldes, som president, ägde historiskt stora ­demonstrationer rum i Moskva. ­Regimen var skakad, men samlade sig till motattack.

Ukrainakrisen så som den framställts i den statsstyrda televisionen har sedan dess gett Putin höga siffror i opinionsmätningarna. Men makt­partiet Enade Ryssland visas inte samma förtroende. Det spekuleras att Kreml fabricerat den senaste krisen på Krim, om att Ukraina skulle förbereda terrordåd, för att övertyga väljarna om behovet av rösta på Kremltrogna ­partier i september.

I en studie från den amerikanska tankesmedjan Brookings Institution heter det att väst i Putins tankevärld ständigt försöker försvaga hans land. Regimens tes är att Ryssland på 1990-talet och under Putins första år vid makten avvisades av väst i sina försök att bli behandlat med respekt.

Det är 2017 hundra år sedan tsarens imperium föll samman. I dagarna har ett kvarts sekel gått sedan Sovjets sönderfall inleddes på allvar. Putin vill försäkra sig om att något liknande inte händer igen.

Eftersom han likställer sin regim med Rysslands fortlevnad vill han att väst slutar stödja de krafter i Ryssland som alltjämt tror på en framtid tillsammans med vänner i väst.

Det vill säga en annan sorts vänner än de Putin har – diverse extremister i Europa och, objektivt sett, Donald Trump i USA.