Öster om Sverige har Putins krig i Ukraina torpederat de förhoppningar som levt vidare, även efter Georgien-kriget 2008, om en bra relation mellan å ena sidan Ryssland å ena sidan, å den andra Sverige och hela EU.
Även västeröver tornar det upp sig utmaningar som kan få omvälvande inverkan på Sverige. Den 18 september folkomröstar Skottland om att lämna Storbritannien. Till 2017 är utlyst en folkomröstning om att Storbritannien ska stanna i eller lämna EU.
Hittills tycks både britter och EU ha sökt intala sig att det nog ska ordna sig på båda punkterna.
Sakligt och känslomässigt – så anglofilt som Sverige är – vore det en mardröm att hamna i ett EU utan britterna. Här är alltså två kända utmaningar för nästa svenska regering. Därtill kommer alla okända. Vem talade i början av året om ebola, eller om ett nytt islamiskt kalifat, ännu ett hot i mot freden i Mellanöstern, med bäring rakt in i Sveriges kommuner.
1994 myntade Carl Bildt, då statsminister (M), uttrycket rödgrön röra om vad som väntade Sverige ifall hans regering förlorade till oppositionen. 20 år senare har Bildt åter varnat för samma röra, nu på det område som sedan 2006 uttryckligen varit hans revir, utrikespolitiken. Hur är det då med ordning och reda i utrikespolitiken? Utgör de rödgröna en risk? Eller innebär ett regeringsskifte inte någon större skillnad i sak?
Medan Alliansen levererat ett digert valmanifest även på utrikespolitikens område har de rödgröna, brända av erfarenheten 2010, gått fram åtskils. Resultatet är avgjort magert. V och MP är ännu mer emot Nato och vapenexport än S, men annars är budskapen mest en föga konkret önskan om en bättre värld. Väljarna får alltså inte veta hur S, MP och V tänker lösa sina motsättningar i stort och smått. Det blir fortsatt osäkerhet om försvaret och om EU, grundvalar för Sveriges trygghet.
Ryssland kan Sverige enskilt inte göra så mycket åt. Men i EU spelar vi faktiskt roll. Trots oviljan att införa euron har Sverige genom engagemang och sin lyckosamma ekonomiska utveckling ett gott anseende. Det kan brukas, nu när EU:s stormakter gärna vill bestämma över huvudet på mindre medlemmar och när den nya EU-kommissionen verkar bli mindre intresserad av svenska hjärtefrågor som östra grannskapet och EU:s utvidgning.
2003 antog EU-ledarna en ”säkerhetsstrategi”. Den inleddes med konstaterandet att Europa, aldrig varit så välmående, fritt och säkert. I ett historiskt perspektiv stämmer det alltjämt, men optimismen då om spridning av EU:s värderingar och möjligheter att verka i en orolig värld har fått sig en knäck. Tilltron till förmågan att lösa andras problem minskar när EU har svårt klara av sina egna. Då gäller det att Sverige sköter sina kort.
När Sverige på grund av inrikespolitiska låsningar och, mera hedervärt, viljan till samordning med Finland, tills vidare avstår från Nato-medlemskap blir vårt behov av EU för att hantera Ryssland desto större. Och det EU då behöver är britterna kvar.