Normala förbindelser med Kuba.
Check.
Avtal med Iran som stoppar/sinkar dess möjligheter att utveckla kärnvapen.
Check.
Befogenhet för presidenten att förhandla fram handelsavtal med elva länder runt Stilla havet, och med EU.
Check.
Denna treklang av framgångar med bäring på utrikespolitiken gläder president Obama i sommar. På samtliga punkter är det dock provisorier. Hur det faktiskt blir står inte klart förrän efter kongress- och presidentvalet 2016. Först utifrån vilka som då har makten i Washington vet vi om Obama förmått bryta låsningen i relationen med de sentida ärkefienderna Kuba och Iran, och om USA med nya regionala handelsavtal fortsatt har kraft att forma världsordningen efter sina intressen och ideal, och inte lämna framtiden åt Kina & Co.
Medan Obamas framgångar med några undantag applåderas utomlands har han akuta problem på hemmafronten. I kongressen har republikanerna sedan valet i fjol stor majoritet i representanthuset, och en knapp majoritet i senaten. De kan omintetgöra uppgörelserna med Kuba och Iran. Deras ryggmärgsreflex är att säga nej.
Och demokraterna tycks ha bestämt sig för att frihandel, i alla fall friare handel än i dag, i princip är ett otyg, som bara tar jobb från amerikanerna och gynnar storföretagen.
I fråga om Kuba och Iran kan Obama räkna med stöd av sitt parti, även om det också där anses att Obama inte pressat Kubas regim tillräckligt i fråga om mänskliga rättigheter, medan några likt regeringen i Jerusalem ser Iran-avtalet som ett ”historiskt misstag”.
Det är tvärtom med handeln. Republikanerna, som fortsatt lovar att riva upp Obamas hälsovårdsreform, hans inrikespolitiska huvudnummer, har blivit hans bundsförvant när det gäller handelsavtalen med Asien och Europa, nu klassat som Obamas stora utrikespolitiska projekt.
Men här har han flertalet demokrater i kongressen emot sig. Hans frihandelslinje är inte populär. Ett bevis är att Hillary Clinton, trots sin starka ställning i partiet inför presidentvalet 2016, funnit det nödvändigt att distansera sig från Obama.
Efter valsegern 2008 erbjöd Obama USA:s motståndare en utsträckt hand, bara dessa öppnade sin knutna näve. Kanske fanns det något gemensamt fördelaktigt man kunde enas om? Svaret, särskilt i Mellanöstern och Ryssland, blev en besvikelse. Huruvida Obama bidragit till olyckorna kan diskuteras, men klart är att Obamas utrikespolitik befunnit sig på nedtur alltsedan han tilldelades Nobels fredspris 2009.
Nu finns chansen till en smula återupprättelse. Paradoxalt nog med bistånd av republikanerna, annars hans arga fiende.