Rysslands värsta fiende? Nej, det är inte stora, starka – och dumma – USA. Det är heller inte de mopsiga balterna. Och faktiskt inte heller malliga Sverige. Utan Islamiska staten. Det var i april i år utrikesminister Sergej Lavrov gav besked om den saken.
Lavrov levererar tjänstvilligt de växlande budskap bossen Vladimir Putin vill förmedla. Till sin hjälp har han en basröst värdig en amerikansk reklamuppläsare. Han låter synnerligen trovärdig. Innebörden i det han säger är det däremot inte alltid.
Budskapet från april tycks stå sig, att döma av den aktivitet Kreml visat upp på sistone i fråga om Syrien. Ty efter Damaskus, med mera, har Islamiska staten Rom i sikte. Och det tredje, och i rysk historieskrivning, sista Rom – det är ju Moskva. Efter påvens i Rom, efter det Bysans/Istanbul de turkiska osmanerna erövrade 1453.
Ryssland, med sin självbild som den ortodoxa kristenhetens bålverk, har sedan länge ett komplicerat förhållande till islam. Det är en vansklig balansgång mellan acceptans, inom det mångnationella väldet, och fientlighet, när islam uppfattas som ett hot.
För FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, har Jakob Hedenskog och Erika Holmquist skrivit en rapport om IS hot mot ryska norra Kaukasus och mot regimerna i Centralasien, en noga bevakad rysk bakgård.
Islamiska statens funktion som magnet och inspiratör för våldsamma islamister ökar risken för terrordåd och förlust av territorium – en parallell till vad Kreml och dess ombud håller på med i Ukraina. Moskva har trots vissa positiva ansatser nu i över 20 år misslyckats med att skapa fred i norra Kaukasus. Karaktären på Putins regim och de hästar han satsat på har bidragit till att läget förblivit labilt.
Ryssland fick redan 2007 sin egen ”Islamiska stat”. Då utropades ”Kaukasiska emiratet”. Gruppen bakom har splittrats och en falang är nu trogen IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi. Inledningsvis har detta lättat på trycket i ryska Kaukasus. Våldsamma ryska islamister har sökt mera lyckosamma jaktmarker hos IS i Syrien och Irak. Men flödet kan också gå i motsatt riktning. Det är mot den bakgrunden man bör se den senaste tidens tecken på ökat ryskt engagemang i Syrien.
Putin säger sig önska bred samverkan mot Islamiska staten. Iranavtalet kunde bli ett mönster. Ukraina och allt annat skulle glömmas för att stoppa ”Rysslands värsta fiende.” Kreml-rådgivaren Fjodor Lukjanov skrev häromdagen att det nu handlar om att hindra Islamiska statens inmarsch i Damaskus, vilket vore en enorm propagandaframgång. Det gamla Syrien finns inte längre och kan inte återskapas. Men kan utvecklingen framöver styras?
Masha Gessen, rysk-amerikansk skriftställare, starkt kritisk mot Putin, har sagt att denne har en rationell sida. Så kan det också vara med rysk utrikespolitik. Med tanke på läget i Syrien kanske det är dags att höra efter om Ryssland har något förnuftigt att erbjuda.