Den 28 augusti skiftar Tayyip Erdogan, hittills premiärminister, till posten som Turkiets förste direkt av folket valde president. Han vann valet 10 augusti med 51,8 procent, något knappare än väntat.
Det är inte längre så att Erdogan ses som det stora hoppet om samarbete mellan ett stort muslimskt land och väst, på grundval av delade värderingar. Erdogan har under sina dryga tio år vid makten följt en bana från förhoppningar till besvikelse. Korruption och växande maktfullkomlighet, ovilja att tåla kritik och yttrandefrihet, har fläckat hans anseende.
Men gratulationerna från Turkiets partners i väst torde vara uppriktigt menade. Man har ju vant sig vid hur Erdogan fungerar. Hellre han än en svag ledare när det brinner i knutarna.
En som skyndade sig att gratulera var Rysslands president Vladimir Putin. Herrarna ska i telefon ha försäkrat varandra om viljan att utveckla sitt ”strategiska partnerskap”. Det låter lite illavarslande, och det är nog si och så med samsynen. Men en viktig sak har Putin och Erdogan gemensam. De är båda ockupanter.
16 augusti 1974 avslutade Turkiets krigsmakt operationer på Cypern. En tredjedel av ön hade ockuperats. 200.000 grekcyprioter hade flytt. På norra Cypern, numera en egen republik, dock erkänd bara av Turkiet, befinner sig alltjämt tusentals turkiska soldater. Tiotusentals invandrare har flyttat in från Turkiets fastland. Utifrån folkrätten är situationen otillständig. Men i princip oförändrad, sedan 40 år. Så varför skulle Putin bry sig om protesterna mot hur han nu uppträder?
18 mars upptogs Krim i ryska federationen. Oavsett vad som händer med andra utbrytarområden Moskva stödjer så kan man utgå från att ryssarna aldrig släpper Krim. Det är lika säkert som att ingen ledare i Turkiet skulle gå med på att inordna Cyperns turkar i en av grekcyprioter dominerad enhetsstat.
Att Turkiets ockupation av Cypern inte utgjort något hinder för landets fram till nyligen hisnande framgång ekonomiskt och i internationell status kan bero på att den grekiska sidan ansetts ha sig själv att skylla.
Cypern är bara en detalj i en diger katalog av inre och yttre utmaningar. Som president lär Erdogan inledningsvis satsa på att stärka ämbetets ställning, så att han kan fortsätta styra och ställa. Hans etappmål sägs vara att presidera över den turkiska republikens hundraårsjubileum 2023. Så blir det om han återväljs 2019.
Med den vinnar- och maktinstinkt Erdogan blivit känd för är det ju möjligt att så sker. Och att Putin efter omval 2018 får anledning att gratulera sin turkiske kollega en gång till.
Man kan ju hoppas att Erdogan uppträder så att även väst vill göra det.