Önsketänkande i politiken är inget som rekommenderas, enligt Niccolo Machiavelli, 1469–1527, statsvetare och politiker från Florens. Machiavelli menade att den furste/ledare som handlar utifrån hur det borde vara och inte utifrån hur det är bringar olycka både över sig själv och sitt folk.
Vi befinner oss vid den tid på året då det är programlagd högsäsong för önskningar – och förhoppningar om att de ska gå i uppfyllelse. Exempelvis det där med fred på jorden.
2016 blev väl sakligt sett inte värre för världen än andra år, men slutar för vår del avgjort i moll. Regeringen hade tänkt sig att verka för världsfreden på den hett åtrådda platsen Sverige vunnit i FN:s säkerhetsråd. Men efter två käftsmällar är det snarare Sveriges egen situation som borde bli fokus.
I juni röstade britterna för att lämna EU. Det brittiska medlemskapet kom 20 år före det svenska och var en förutsättning vid vårt inträde 1994. Omständigheterna har förändrats, så varken vi eller någon lär följa efter britterna. Men de förestående förhandlingarna om villkoren för britternas nya relation med ”kontinenten” lovar, av vad vi hittills sett, inget gott. Stämningen ter sig dålig. Den goda viljan måste kämpa mot de destruktiva krafter den konservativa regeringen i London släppt loss, de som redan plågar flera EU-länder. Britternas utträde ur EU skadar Sverige och våra grannländer, alliansfria såväl som medlemmar i militäralliansen Nato.
Och så utsåg USA 8 november till president en man som personligen och via sina supportrar spritt osäkerhet om Natos framtid genom att villkora USA:s stöd för den händelse ett medlemsland blir attackerat.
Varje presidentskifte i USA innebär en lång tid av osäkerhet, innan den nya administrationen i Washington blivit varm i kläderna. Det gäller även när presidenten kommer från samma parti som sin företrädare.
Men för en regering som likt den svenska närmast demonstrativt framhävt sin vilja till säkerhetspolitiskt samarbete med USA väntar nu en prövosam tid. Desto mer som vi ju inte har någon allians
Det är som Tysklands utrikesminister sagt, med Trump blir inget lättare, men mycket svårare.
Under hela 1900-talet var de anglosaxiska makterna, USA och Storbritannien, ett ovärderligt stöd för Sveriges säkerhet och välfärd.
De senaste 15 åren har presidenterna Bush och Obama (mera trögbedd) engagerat sig för vår del av världen, med udden, outtalad, mot det Ryssland vi åter har anledning vara vaksamma mot.
Med jul och nyår är önsketänkandets tid snart över. Ty Putin är som han är och Trump är snart mera reality än show.
Många EU-regeringar borde axla sitt ansvar, enligt talesättet ”Hjälp dig själv så hjälper dig Gud”. För Trump gör det ju bara kanske.