President Obama har sagt att han vill ”degrade and destroy”, försvaga och krossa, Islamiska staten.
Det lär inte bli under det år han har kvar i Vita huset. Inte enligt generalen Ray Odierno, veteran från kriget i Irak och arméchef tills han gick i pension 1 september. Odierno tror det tar 10–20 år att besegra IS.
Undrar vi lika länge varför ungdomar från demokratiska väst reser iväg för att ansluta sig till en aggressiv och oerhört farlig ideologi, i klass med nazismen?
Så beskrivs IS av terrorforskaren Hans Brun, när han deltar i ett samtal om ”Svenska kvinnor i Islamiska staten – ett underskattat hot?” rubriken på en rapport Jessica Katz skrivit för tankesmedjan Frivärld.
Kvinnor utgör upp till 15 procent av de kring 4 000 västeuropéer som rest för att försvara och bygga det nya IS-kalifatet. Från Sverige skulle det vara 40 av sammanlagt 300 individer. Kvinnor har rest av samma skäl som män. Det finns en knuff-effekt, i upplevelsen av att västvärlden är fel för en själv och fientlig mot islam, och en drag-effekt, i att få kämpa mot det onda och för IS-visionen av en bättre värld.
Väl i kalifatet tilldelas kvinnorna roller i bygget av staten – i familjen, som moralpoliser, i rekryteringen av fler kvinnor. Visst kan de som rest i ungdomligt oförstånd ses som offer. De är illa ute. De har svårare att ångra sig än män. Passet tas ifrån dem. De riskerar att bli fast.
För dem som behåller tron gäller enligt Katz att de bör ses på samma sätt som männen. Alltså även ses som ett möjligt hot. Katz skriver att kunskapen om kvinnor i extremistiska miljöer hämmas av synen på kvinnor som fredligare än män. Men i terrorismens historia har kvinnor spelat framträdande roller. Exempel kan hämtas från brittisk rösträttskamp och IRA, från baskiska ETA och tysk 70-talsterrorism, till Tjetjenien. Det finns alltså en påtaglig risk att kvinnor uppmuntrar bröder och systrar som ännu inte migrerat till IS’ territorier att begå våldsdåd i sina hemländer.
De som reser gör det inte för att bli förtryckta. De är moderna, liksom IS är modernt. IS hyllar särartsfeminism.
Det främsta rekryteringsargumentet för IS är rörelsens framgångar på marken, säger Eli Göndör, religionshistoriker med inriktning på islam. IS har noterat motgångar sedan erövringen för ett drygt år sedan av storstaden Mosul i norra Irak. Men man har kommit igen, med erövringen av Ramadi i Irak som utropstecken.
På sistone skulle IS, enligt den palestinsk-amerikanske observatören Rami Khouri, ha mist sitt rykte om oövervinnerlighet. Det är bomber ovanifrån, det är konkurrens på marken från kurder och andra islamister. Turkiet är inte längre en bundsförvant, med sin passivitet.
Men Ray Odierno tror alltså att kampen mot IS måste pågå länge än. Och om inte mot just IS så mot de faktorer som möjliggjorde dess framväxt. Framför allt dåliga regimer i Damaskus och Bagdad.