Hur många chanser får Ukraina? 1991, 2004 och 2014 sveks förväntningarna om en samhällsordning som i väst. Mot bakgrund av den senaste regeringskrisen finns skäl att frukta att reformmotståndarna vinner och att Ukraina till sist av pur utmattning anpassar sig till Moskva.
Människor är trötta. Levnadsstandarden sjunker när konflikten med Ryssland sänkt bruttonationalprodukten med 20 procent. Tilltron till politikerna i parlamentet i Kiev är extremt låg.
Läge alltså för en ”stark man?” Närmast till hands är president Petro Porosjenko, som gradvis stärkt sin ställning.
Tre gånger tidigare har det gått illa. Efter Sovjets upplösning 1991 tog det gamla gardet över i nya kläder. Efter ”orangerevolutionen” 2004 stred reformisterna inbördes, statsapparatens särintressen fortsatte försvara sina privilegier och oligarkerna, affärsmän som blivit rika på att göra staten till sin kassako, köpte sig politisk makt.
Tredje chansen var ”Euromaidan”, revolten som 2014 fick den gravt korrumperade och för Kreml lyhörde presidenten Viktor Janukovytj att fly landet. Porosjenko, som blivit rik på att tillverka godis, valdes till president och den nu utmanövrerade Arsenij Jatsenjuk blev regeringschef.
Men trots en ambitiös agenda har inga meningsfulla reformer genomförts, heter det i en rapport från Carnegiestiftelsen. Alltså reformer som gör att Ukraina säkert hamnar på en annan väg än den som leder till Moskva.
Att nederländarna i en folkomröstning sagt nej till ett handelsavtal mellan EU och Ukraina, att president Porosjenko, en av Ukrainas sex rikaste personer, figurerar i Panamadokumenten, och nu regeringskrisen har åter ökat omvärldens intresse för Ukraina.
Men landet riskerar att åter sjunka under radarn, konstaterar medieexperten Yevhen Fedchenko när han tillsammans med Maxim Eristavi besöker Stockholm (Utrikespolitiska institutet) för att säga sanningar om sitt land
Fedchenko, tidigare erbjuden att sitta med i regeringen, är medgrundare till webbsidan StopFake, som avslöjar Kremls propaganda riktad mot Ukraina.
Eristavi arbetar för Hromadske TV, som grävt i Panamadokumenten, med för president Porosjenko mindre välkomna avslöjanden.
Ukraina är ett land av tusen dialoger, enligt Fedchenko.
Trots allt – hoppet lever när det finns yttrandefrihet och konkurrens om makten.
Civilsamhället är starkt. Moskvas aggression, militärt, ekonomiskt och politiskt, har skapat en känsla av sammanhållning. När staten svek sina plikter finansierades förnödenheter till soldaterna och hjälp till flyktingar genom ”crowd funding”, gräsrotsfinansiering, med många ofta små bidrag.
Men Ukrainas form av mångfald är ett hinder för en bättre politisk och ekonomisk ordning. När makthavarna inte lyssnar på folket krävs för förändring mer politisk press från väst.
Eristavi:
– Väst kastar pengar på Ukraina utan att begära något i utbyte.
Porosjenko har kritiserats för att med konflikten i öster som argument säga att det inte är läge för reformer. Men enligt Eristavi förhåller det sig precis tvärtom. Konflikten avgörs inte på slagfältet utan av vad man gör i Kiev. Blir det stagnation eller bättring?
Fedchenko:
– Det är till Porosjenko vi måste sätta vår lit.
Trots att den ”gode” oligarken visat sig ha diverse skönhetsfel.
Vilket bekräftar Fedchenkos tes att i Ukraina är inget bara svart eller vitt.
Dock inte Kremls agerande. Det är nattsvart.