Flyktingkrisen förde i fjol 33 000 asylsökande till Finland, på samma rutt som till Sverige. Men en rännil har också kommit österifrån, ett 80-tal under januari, över gränsen vid Salla i Lappland.
”Det här skulle inte vara möjligt utan de ryska myndigheternas tilllåtelse och det måste därför tolkas som en medveten politisk handling från Rysslands sida”, enligt inrikesminister Pertti Orpo.
Ryssland testar sina grannar i nordväst. På olika sätt. För första gången har det skett genom att hjälpa asylsökande utan dokument att nå gränsen. Finlands och Rysslands inrikesministrar har träffats i Helsingfors, och statsminister Juha Sipilä tog upp saken med sin ryske kollega Dmitrij Medvedev i S:t Petersburg den 29 januari.
För Ryssland är det en fördel att hantera mellanhavanden direkt med ett EU-land. Det maximerar rysk makt. Så Finland måste agera på egen hand. Men kanske är det också vad man vill, i dagens spända läge. Finland är lojalt med EU i Ukrainakrisen, trots att det kostar landet mer än de flesta, ekonomiskt. Men samtidigt vill Finland förmedla en bild av normalitet, som vore Ryssland vilken granne som helst.
Man låtsas, i en blandning av kylig kalkyl och hopp om en bättre framtid. Fast den tycks dröja. Sedan början av 90-talet mäts årligen finländarnas attityder. Enligt den senaste sammanställningen, från januari, är oron större än någonsin – för ekonomin privat och i stort, för terrorism och flyktingkris.
Att hantera detta är uppgiften för regeringen, som efter valet i april i fjol består av tre partier, Centern, som gick starkt framåt, Samlingspartiet och Sannfinländarna, vilka gick något bakåt. Sannfinländarna är något som speciellt intresserar omvärlden. Partiet räknas till den högerpopulistiska trenden i Europa. Men det har djupa rötter i Finlands tradition av småfolksprotest mot ”herrarna” och skepsis mot det främmande. I skrällvalet 2011 blev det 19 procent, på ett program mot EU, mot euron, mot obligatorisk svenskundervisning, mot Nato-medlemskap och mot asylinvandring.
Men den jovialiskt dominante ledaren Timo Soini mjukade upp ståndpunkterna, för att göra sig regeringsduglig. Och nu sitter Soini som utrikesminister. En partivän är försvarsminister. Men varken här eller i fråga om den ekonomiska politiken tycker sig väljarna se något avtryck. Så stödet rasar. Det har halverats sedan valet.
Än ger Soini inget intryck av att vilja hoppa av. I stället företräder han sitt land på ett sätt som Finlands partners känner sig bekväma med. Den 20 januari höll Soini tal om Finlands vision av att som lojal EU-medlem ha goda relationer med Ryssland. Den 27 januari, på Förintelsens minnesdag, talade han om kampen mot våld, diskriminering och rasism. Den 28 januari tillsatte han, Natomotståndaren, den expertgrupp som ska utreda följderna av ett eventuellt Nato-medlemskap. Och den 1–4 februari besökte Soini Washington, för att diskutera säkerhetsfrågor.
Timo Soini må vara speciell, men rebellen framstår nu som väl integrerad i en finländsk politisk tradition.