Nu när Estland, med start 29 augusti, gör sig redo för att utse ny statschef kan man konstatera att Estlands historia är dess presidenters. Deras öden speglar Estlands historia sedan den unga nationen föll offer för Stalin och Hitler.
Konstantin Päts hade 1938 blivit Estlands första statschef med titeln president. Han och familjen deporterades till Sovjet sommaren 1940, liksom då och senare tiotusentals människor bedömda som farliga av ockupationsmakten. Päts dog inspärrad på mentalsjukhus 1956. Det var metoden Moskva använde på personer man av någon anledning inte ville ta livet av direkt eller låta gå en långsam död till mötes i lägren.
Nästa president blev Lennart Meri, från 1992 i det återupprättade fria Estland. Också hans familj hade deporterats, men överlevt. Efter återkomsten studerade Meri historia, men betraktad som folkfiende måste han arbeta med annat. Han blev en uppskattad kulturarbetare och på 80-talet en av ledarna för frihetsrörelsen.
Arnold Rüutel, president 2001–2006, var framträdande agronom, och beklädde från 70-talet ledande poster i Sovjet-Estland, för att sedan bli en av arkitekterna i utformningen av den återupprättade demokratin. Några kallade honom en Quisling. Andra tyckte han gjort sitt bästa i en vidrig situation.
Nu har Toomas Hendrik Ilves snart slutfört de två ämbetsperioder grundlagen medger. Ilves föddes 1953 i Stockholm av föräldrar som 1944 flytt från Estland. Familjen fortsatte till USA där Ilves växte upp, odlade vänsterradikalism, studerade psykologi, jobbade som museichef, i Kanada, och från 1980-talet i tio år på Radio Free Europesestniska avdelning. President Meri bad honom bli ambassadör i USA – ”jag var ju en av få ester som visste något om utrikespolitik”. Sedan blev han utrikesminister, EU-parlamentariker och år 2006 president.
En estnisk president saknar politisk makt, men ämbetet tillåter, ja, som läget nu är, kräver att statschefen bildar opinion för demokrati, internationell samverkan – och vaksamhet.
Ilves kallar de 25 år som Estland nu varit fritt som de lyckligaste i västs historia. Men i flera tal i sommar har han varnat han för ett nytt skifte, denna gång till det sämre, med ”en ny normalitet” av rysk aggression, ett EU som krisar på olika plan och ett Nato där bara få länder likt Estland lever upp till sina åtaganden. Ryssland, säger han, har med sitt uppträdande på Krim ödelagt det fördragsverk som byggts upp sedan andra världskriget. Ilves har med sina hårda ord retat Moskva, och även de kretsar i och utanför Estland som är böjda att stryka den ryska björnen medhårs.
Estlands president utses indirekt av de folkvalda i en process avsedd att trygga ett brett stöd. Valet kan dra ut på tiden. Klart ska det vara innan Ilves tackar för sig den 10 oktober.
Sedan lär han i andra roller fortsätta bekämpa ”det nya normala”.