Dronning Margrethe och kung Carl Gustaf: Namnen på statscheferna i Danmark är allom bekanta. Men hur många svenskar vet namnet på talmannen i riksdagen? Hur många vet att Urban Ahlin har landets näst finaste jobb, att vara talman i riksdagen och därmed folkstyrets främsta företrädare?
Danskarna har inte det problemet. Inte sedan Pia Kjaersgaard, till 2012 ledare för Dansk Folkeparti, i somras utsågs till talman för folketinget. Alla vet vem hon är. I tjugo år har hon stått i centrum av dansk politik. Hon är känd även i Sverige, eftersom hon är symbol för den här livligt kritiserade danska invandringspolitiken. Kjaersgaards parti var med och utformade den under 00-talet, med bland annat språktest för medborgarskap och stopp för giftermål med en utländsk medborgare yngre än 24.
När Kjaersgaard 6 oktober presiderade vid öppningen av folketingets nya arbetsår kunde hon blicka ut över en skara där hennes gamla partikamrater utgör en försvarlig del. I folketingsvalet i juni fick DF drygt 21 procent.
Kjaersgaard var 1995 med om att starta DF, med större stadga i politik och ledarskap än tidigare antietablissemangsparter. ”Ni vet vad vi tycker”, är en paroll. Man är emot EU, mångkultur, invandring, allt som anses hota ”danskheten”. Men negativismen sockras med populistiskt välfärdsgodis.
DF är ett i raden av partier runt om i Europa som rider på ”konservatismens tredje våg”. Så lyder underrubriken till en studie av den jylländske prästen Sören Krarup som Per Wirtén skrivit för tankesmedjan Arena idé. Tidigare vågor skulle ha varit reaktionen efter franska revolutionen och efter demokratins genombrott för hundra år sedan.
Wirtén är författare, journalist och en debattör som förväntas ha vänsteråsikter. Han har läst ett urval av Krarups rika produktion sedan 1960-talet. Det räcker med titlarna för att förstå vartåt det lutar: ”Demokratisme. En kritik.” ”Fädreland og folkestyre. En kritik av Danmarks nyere historie.” ”Det moderne sammenbrud. 1789-1984.” ”Systemskiftet – i kulturkampens tegn.”
Krarup satt i folketinget 2001–11 för DF, som han kallat sitt barn. Men partiledningen var inte helt bekväm med honom. Krarup är alltför intellektuell för ett antiintellektuellt parti. Och att Gud, kyrkan och en elit med Krarups åsikter ska styra är inte särskilt väljartillvänt.
Wirtén jämför Krarup med tio år äldre Jan Myrdal. De är extremister, men underhållande, läsvärda, utomordentliga stilister – kufar som blivit nästan folkkära.
Vinner Krarups idéer är det slut med det öppna samhället, skriver Wirtén. Olycksbådande, om det nu handlar om en trend i tiden. Men risken är kanske inte så stor, i Danmark. När Krarup slutade i folketinget sa Pia Kjaersgaard att han kom i rättan tid och gick i rättan tid.