Här ett knippe polska paradoxer att konfrontera efter parlamentsvalet 26 oktober:
Sjunkande befolkningstal, men nej till invandring.
Tillväxt på europeisk toppnivå – men ett braknederlag för regeringen som åstadkom det ”polska undret”. Förra regeringspartiet Medborgarplattformen rasade från 39 till 24 procent! Vänstern, som dominerade för femton år sedan, kollapsade.
Och nu då? Blir Polen ett vitt och katolskt folkhem, styrt av Sverigedemokraternas kusiner i nationalkonservativa partiet PiS, Lag och rättvisa?
Det är aktuellt med tidsresor, i Hollywood-version. Nu frågas det om den polska resan framåt går tillbaka till åren 2005–2007 då dagens segrare styrde förra gången. Då såg PiS fiender överallt, inom och utanför landets gränser. Det blev bråk.
Den här gången utlovas en politik med harmoni och något för alla. Men kan aggressive PiS-ledaren Jaroslaw Kaczynski hålla sig i skinnet?
Klokt nog lät han angenäma personer leda partiet till seger i årets president- och parlamentsval. Men han kunde inte avstå från att lufta sin främlingsfientlighet. Flyktingkrisen dominerade ju valrörelsen. Kaczynski anklagade regeringen för att vilja ta emot människor som smutsar ned kyrkorna och sprider sjukdomar.
Apropå kvoteringen anklagade han Angela Merkel för utpressning mot andra länder med de flyktingar hon själv lockat till EU. Han beskrev Sverige som ett land hotat av sharialagar.
När Kaczynski 2010 kopplade ihop Merkel med Stasi lär förlöpningen ha bidragit till att han förlorade presidentvalet. Men i invandrings- och flyktingfrågan har han medvind. Mer än 65 procent av dem som sympatiserar med hans PiS och med förra regeringspartiet Medborgarplattformen är emot muslimska flyktingar. 55 procent av polackerna är enligt en annan mätning emot invandring från Afrika och Mellanöstern.
Det finns en historisk förklaring till att det är så här. Polen var en gång ett mångkulturellt land. Krig, folkmord och etnisk rensning gjorde det ytterst homogent. Nya omvälvningar undanbedes. Men förändring är precis vad som krävs för att Polen ska bestå.
”Än är Polen ej förlorat, än dess söner finnas!” Så inleds Polens nationalsång. Den nya regeringen med sin vurm för familj och nation borde ta sig en funderare på det där med ”söner” som ett villkor för överlevnad. För på söner råder det brist. Och i än högre grad på döttrar. Polska kvinnor föder numera så få barn att befolkningen minskar, från nu 38,5 miljoner till 34 miljoner år 2050, enligt en officiell prognos.
Länder som Sverige och Tyskland kompenserar barnbristen med invandring. Men Polen tycks ha svårt för invandrare till och med från Ukraina och Vitryssland, länder som delat historia med Polen i tusen år.
Polsk politik de senaste åtta åren har kallats mönstergill – och lite tråkig. Snart får vi se om det finns anledning önska tråkigheten välkommen tillbaka.