Det var 2009. Brasiliens president Lula besökte London för att främja Rios kandidatur till OS-värdskapet 2016.
Rio vann. Med glädjetårar i ögonen utbrast Lula:
”Vår stund har kommit!”
5 augusti var det så dags. OS kunde invigas. Men i en stämning skild från den hänryckning som några år tidigare rått rörande Brasilien, både på hemmaplan och i omvärlden.
Då spåddes Brasilien en framtid med välfärd, demokrati, styrka som en av världens tio största ekonomier och med sina 200 miljoner invånare en regional makt med internationellt inflytande, i stånd att omforma en världsordning skapad i en annan tid och alltjämt dominerad av USA och EU-Europa.
Vid mitten av 00-talet hade tillväxten nått 5,5 procent. Brasilien hade blivit världsledare i produktion av livsmedel, råvaror, bilar, flygplan. Stora oljefyndigheter till havs kompletterade övriga naturtillgångar.
En politik för ekonomisk sanering, faktiskt liknande Sveriges, hade på 90-talet fått bukt med en svindlande inflation.
Efter årtionden av populistiskt vanstyre och militärdiktatur föreföll också demokratin tryggad.
Vänstern kom till makten och vidtog åtgärder för att minska de hisnande skillnaderna i levnadsvillkor.
När finanskrisen slog till 2009 kunde Brasilien erbjuda sig att hjälpa EU!
Men sedan 2012 har ekonomin gått back. Det samlade värdet av landets produktion har minskat med mer än en fjärdedel.
Den dåliga politik med korruption och ekonomisk kortsiktighet som man trodde hörde till det förgångna har inte alls besegrats. Långsiktiga satsningar på skola och infrastruktur har försummats medan staten delat ut godis till väljarna, som lockats att skuldsätta sig upp över öronen.
Detta straffade sig när draghjälpen utifrån minskade, exempelvis Kinas efterfrågan på råvaror.
Brasilien är tyvärr ännu ett exempel på att dålig politik kan förstöra aldrig så goda förutsättningar.
Samtidigt som bristerna är uppenbara har Brasilien länge haft gott internationellt rykte, som ett land av optimism och tolerans, med en rik folklig kultur och med storslagna visioner.
Men invånarna nöjer sig uppenbart inte längre med att deras land är bättre att leva i än många andra, eller med att det trots allt är bättre nu än förr.
Brasilien vet vad som är fel. Och det är ju första förutsättningen för att göra något åt det. Men nystarten försvåras när hjältar i kampen för demokrati, som Lula och hans efterträdare, avsatta presidenten Rousseff, förminskats, fläckade av korruption, medan den nya regeringen lider av bristande legitimitet.
Brasiliens ”stund”, om det skulle betyda något mer än värdskapet för ett OS, verkar få vänta.