1 januari 2011 var det esterna. 1 januari 2014 var det letterna. 1 januari 2015 gjorde balterna det igen, när Litauen gick över till euron.
Balterna fortsätter trotsa den EU-kritiska trenden i europeisk politik, den som i EU-valet i maj i flera länder gav stor framgång åt mot EU-samarbetet avoga partier.
Estland har lämnat kroon, Lettland lats och nu alltså Litauen sin litas. Det är valutor nära förknippade med nationell självständighet, en gång vunnen i kampen mot tsaren och bolsjevikerna, och sedan återvunnen, 1991.
Ekonomisk expertis och den egna befolkningen har varit skeptisk och motvillig inför bytet av valuta. Men de folkvalda har kört sitt race, för all del i häftiga svängar. De lät sig inte knäckas ens av krisen efter 2008. Rysslands agerande hjälpte till – allt som markerar avstånd till Moskva och ytterligare förankrar balterna i EU är välkommet mot bakgrund av vad Putin gör i det Ryssland kallar sitt ”nära utland”.
“Ukraina kämpar för fred i hela Europa. Om man inte stoppar en terroriststat kan dess aggression spridas vidare”. Det är hårda ord från Litauens president Dalia Grybauskaite.
Litauen var EU-ordförande andra halvåret 2013. Det var då den nuvarande Ukrainakrisen begynte, när Ukrainas dåvarande president i sista stund sade nej till ett avtal om fördjupat samarbete med EU.
Efter Italien tog Lettland 1 januari över som EU-ordförande. Ukrainakrisen pyr vidare, utan att man kan se något slut, vare sig på den ryska aggressionen eller på de ukrainska politikernas svårighet att samla sig för nationens bästa – på det sätt som Estland, Lettland och Litauen gjort.
Lettlands program för EU-ordförandeskapet låter precis så välmenande som brukligt är, men efter Italien med dess svala intresse för Östeuropas affärer torde Lettlands speciella belägenhet bidra till att EU:s besvärliga relation med Ryssland hamnar i fullt fokus.
Med tanke på Putins ställning i rysk politik lär även Estland ha honom som problem, när det 2018 är dags för det minsta baltiska landet att debutera som EU-ordförande.
I en bättre värld vore det självklart med ett nära samarbete mellan Ryssland och de baltiska staterna. Den stora ryska befolkningen i Estland och Lettland, en produkt av en olycklig historia, skulle kunna bli en fördel för alla. Men nu fungerar Ryssland som negativ riktkarl i baltisk politik, inåt och utåt. Moskva tycks oförmöget överge inställningen att i alla fall Estland och Lettland bara är villkorligt frigivna ur dess maktsfär.
Därför anser sig balterna inte ha råd att odla den sorts EU- och euro-skepsis som tryggare länder kan kosta på sig.