Sista rapporten Sveriges radio-journalisten Nils Horner sände innan han mördades handlade om oron bland afghanska kvinnor för vad som händer med dem när de utländska soldaterna lämnat landet.
Oron är befogad.
Anna-Karin Johansson är generalsekreterare i Svenska Afghanistan-kommittén. Nyligen hemkommen berättar hon om ett valmöte, där kandidaten talade mycket positivt om kvinnors rättigheter. Men efteråt sade han: ”Jag hoppas det här inte kommer i TV.”
För det är ingen vinnare att tala om jämställdhet.
Inte bara bland talibaner utan även bland företrädare för regeringen i Kabul är kvinnors underordnade ställning och avskildhet från samhället en självklarhet, konstateras det i en rapport från FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, från 2012.
Kung Amanullah störtades när han på 1920-talet öppnade skolor för både pojkar och flickor. Efterföljarna prövade en mjukare linje.
I huvudstaden Kabul kunde en mera utåtriktad elit leva mera modernt. Den konservativa landsbygden lämnades i fred.
Efter en kommunistkupp 1978 meddelades att nu skulle könen vara jämställda. Det blev uppror igen, sovjetisk invasion 1979 för att rädda regimen, och efter Sovjets uttåg 1989 en oreda som förde talibanerna till makten 1996.
Sedan kom terrordåden 11 september 2001. USA ingrep när talibanerna inte ville lämna ut Usama bin Ladin, terroristernas gudfader.
Talibanerna hade blivit globalt ökända för sin kvinnosyn. Även om annat var ännu viktigare blev därför kvinnosaken en huvudpunkt när USA och dess allierade inför sin hemmaopinion motiverade den militära insatsen.
Men den militära insatsen till trots gifts många flickor alltjämt bort vid 13–14 års ålder, gravididet förblir den vanligaste anledningen till dödsfall bland unga kvinnor och våld i hemmet är vanligt och kvinnor aktiva i samhället lever under dödshot.
Anna-Karin Johansson säger att framtiden är problematisk, men att det ändå inte bara är bakslag man väntar sig framöver.
Afghanistankommittén, en strikt civil biståndsgivare med 6.000 personal på plats, jobbar på inom skola och hälsovård. Och det är inte riktigt samma talibaner som förr. Där de återtagit makten har det hänt att flickor fått gå i skola, därför att föräldrarna så krävt.
För tio år sedan sågs de utländska soldaternas närvaro som ett stöd för en positiv utveckling, mot stabilitet, demokrati och mänskliga rättigheter.
Nu kan man tvärtom få höra att försvinner bara de utländska soldaterna så kan det bli lättare att främja utveckling, eftersom den inte längre kan förknippas med oönskad militär närvaro.
Och för tredje gången på ett sekel återgår då kvinnors rättigheter till att bli en fråga om vad det afghanska samhället klarar av – underifrån.