Förra veckan uppmuntrade Norges försvarsminister sina Natoallierade att förlägga fler övningar i Nordnorge. Amerikanska elitsoldater övar den här veckan i finska Lappland.
Reaktionerna från Kreml har inte låtit vänta på sig. Vladimir Putin varnade i förra veckan för den ökande militariseringen av Arktis. Men vem är egentligen han att komma med förmaningar?
Kärnvapnen på Kolahalvön ökar för första gången sedan Sovjetunionens sönderfall. Ryssland har lovat att sätta upp minst två arktiska brigader. Man utvecklar dessutom ett helt nytt stridsfordon specifikt för Arktis. Då är Ryssland redan sedan tidigare överlägset störst både till yta och militärkapacitet i området.
Arktis är i brännpunkten. ”Arktis utveckling – Hot och eller möjligheter” var också temat för torsdagskvällens möte med Allmänna försvarsföreningen i Norrbotten.
Statsvetaren Simon Matti vid LTU redogjorde först över hur bilden av Arktis växlat genom åren. Olof Granander, chef för I 19 och den norra militärstaben, berättade därefter om sina intryck från de arktiska staternas militära toppmöte i Goose Bay, Kanada, förra året. Riksdagsman Johan Johansson (M) från försvarsutskottet förde i sin tur in diskussionen mot räddningssamverkan och betydelsen av ett civilförsvar i Arktis.
Vid det här laget vet vi att smältande polarisar inte bara innebär stora problem. Ett nytt Arktis skapar också en rad nya möjligheter.
När isen smälter ökar tillgången till naturresurser och nya transportvägar. Arktis förväntas innehålla 30 procent av alla ”ännu oupptäckta” gasfyndigheter och 13 procent av den globala oljereserven (uppskattningarna gjordes dock före skifferrevolutionen).
Det är fortfarande både dyrt och komplicerat för gas- och oljebolagen att verka i mörker och extrem kyla bland flytande isberg. De årliga transportvolymerna längs Nordostpassagen översteg däremot i slutet av oktober 2012 en miljon ton. Det var nytt rekord. I december gick för första gången dessutom ett fartyg med norsk flytande naturgas, LNG, genom hela Nordostpassagen.
När polarisen smälter ökar tillgången till resurser och transportleder i Arktis, men också den politiska viljan att kontrollera dessa. Geopolitiken har, efter kal-la krigets slut, på så sätt gjort sin återkomst i Arktis.
Det finns i dag flera överlappande territorieanspråk och tvister – mellan USA och Kanada (i Beaufortsjön), mellan Ryssland och USA (i Behrings sund och Tjuktjerhavet), och mellan Kanada och Danmark (om Hans ö nordväst om Grönland samt i Lincolnsjön).
De starka ekonomiska intressena i regionen talar dock starkt emot väpnade konflikter. Ingen vill väl kriga när det går att tjäna pengar?
USA har dock, som sista stat i Arktis, ännu inte ratificerat FN:s havsrättskonvention UNCLOS, som fastslår internationella sjögränser och lagar. Det är väldigt olyckligt. Att det är riskabelt med oklara gränser, särskilt när stora naturresurser står på spel, visade inte minst konflikten om några futtiga klippöar som blossade upp mellan Japan och Kina under fjolåret.
Tydligt fastslagna gränser i Arktis är inte bara en förutsättning för att kunna dela ut borrningstillstånd för utvinning av naturresurser. Gränsdragning underlättar också för bildning av naturreservat och skydd av Arktis djur och miljö.