DET ÄR MÖJLIGT att Folkpartiets förmåga att skapa uppmärksamhet för utbildningsfrågor har avtagit på senare tid. Sista helgen i februari kom till slut beskedet att regeringen går från snack till verkstad i fråga om lärares karriärmöjligheter. Ett besked som orsakade ytterst begränsad uppståndelse.
I sak är det märkligt. Det är en viktig reform på ett fortfarande hett debatterat område. Det är dessutom en stor reform. Man inför i ett slag två nya karriärtjänster för lärare: förstelärare samt särskilt yrkesskicklig lärare med forskarutbildning (lektor).
Försteläraren kommer att tjäna 5.000 kronor mer per månad och de särskilt yrkesskickliga lärarna kommer att få 10.000 kronor i lönekuvertet varje månad.
Det är stor skillnad för den individuelle läraren på att ens kompetens uppfattas och belönas, men det är också ett stort ansvar för regeringen.
880 miljarder kronor per år satsar man på att detta vis höja såväl status som inkomst för duktiga lärare. Det är en stor reform. Förhoppningsvis kommer det även att få effekten att den infekterade debatten kring lärarlöner kommer till ända. Åtminstone i sin nuvarande skepnad.
Folkpartiet har tvingats att slåss mot den märkliga uppfattningen att alla lärare borde få lönen höjd med 10.000 kronor i månaden, vilket har varit lärarfackens linje. För de flesta utomstående har förslaget tett sig närmast vanvördigt. De allra flesta har personliga relationer till den svenska skolan i relativt gott minne, antingen på grund av den egna skolgången eller på grund av barnens. Var och en kan med lätthet erinra sig en eller ofta flera lärare som inte är i närheten av att vara värda en löneökning, än mindre en på 10.000 kronor.
En bra lärares förtjänster är dock svåra att överskatta och behovet av insatser för att ge dessa lärare en anledning att stanna kvar i läraryrket är gammalt. Men nu är vi ett steg närmare. De nya tjänsterna ger inte bara mer i fickan utan stolthet, status och en anledning för lärare att anstränga sig vidare.
Dock verkar vinsten ha kommit på bekostnad av FP:s tidigare goda relationer till Lärarnas Riksförbund. Avgående ordförande Metta Fjelkner har högljutt drivit den allmänna lönehöjarlinjen och förbundet har inte gjort något väsen av beskedet om att de nya karriärtjänsterna för lärarna kom. Måhända har förbundet blivit så småsint att det inte kan erkänna att detta kommer att gagna lärarkåren som helhet. Det är i så fall tråkigt, men förtar inte reformens betydelse.
Folkpartiets förmåga att skapa uppmärksamhet kring vad de åstadkommer för svensk skola må vara på nedgående. Viktigare är dock att de fortsätter att göra den bättre, steg för steg.
”Bra lärares förtjänster är svåra att överskatta”